Boktips

Jag lyssnar mycket på ljudböcker, både på jobbet, men även här hemma, och för 169 kr/mån kan jag välja och vraka bland ett otal böcker. Just nu är det Torey Haydens böcker som jag betar av, den ena efter den andra.

En av böckerna, Spökungen, handlar om lilla Jadie. En inåtvänd liten flicka som vägrar att prata och hon har en märklig kroppshållning med väldigt krökt rygg, nästan som att hon är vanskapt. Efter en tid lyckas hennes lärare med att få henne att prata iallafall. Hon är livrädd för spindlar, för de ser henne och allt hon gör.
En dag tar läraren med sej en filmkamera, för hon ska filma barnen i deras arbete. Jadie säger att hon vet hur en sån fungerar. De har en sån, the Ewings, som heter som alla i tv-serien Dallas. De kommer på natten när hennes föräldrar ligger och sover och gör hemska saker. Jadie undrar vem som ska se på det som spelas in. Det ska jag göra, svarar läraren. Bara du? undrar Jadie. Ja, bara jag, säger läraren.
Någon dag senare tittar läraren på filmen och när hon tror att den är slut börjar något nytt. Det är klassrummet som nu är tomt. Ett ylande hörs: Ooooohh, ooooohh…så dyker en figur upp. Ooooohhh hjälp…hjälp……hjääälp! säger figuren. Och läraren känner igen figuren. Det är Jadie. Varför ber hon om hjälp? Och en sak till kom läraren på lite senare. Hon var inte vanskapt, hon stod rakt upp!

Visst låter det som en riktigt spännande thriller? Det är det inte. Jo, spännande, men ingen thriller. Det är en sann historia. Torey Hayden är läraren som specialiserat sej på selektiv mutism och har erfarenhet av att jobba med barn med speciella behov och psykiskt handikappade. Hon har skrivit flera böcker som handlar om barn som kommer från olika familjeförhållanden, den ena dysfunktionellare än den andra. Och de är så bra! Så välj Torey Haydens böcker om ni inte vet vad ni vill läsa härnäst. Jag rekommenderar å det varmaste.

läs1

…ja, kanske inte känsliga föräldrar…det kan bli lite väl magstarkt…

Nu är rara julen slut, slut, slut…

Julen är över, allt är bortstädat och kvar är bara ljusslingan, för varken jag eller Håkan gillar när det blir så mörkt och trist efter att stjärnorna och elljusstaken tagits bort. Jag tände ljusen i lyktorna också, som vanligt, för att försöka få lite mysigt sken. Det får lov att funka.
Den här julen har ju inte varit som andra jular, så egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska känna. Jag är samtidigt likgiltig över att städa bort allt, som jag är ledsen över att jag aldrig hann få några julkänslor. Jag älskar ju julen i vanliga fall. Nu måste jag vänta ett helt år på nästa jul, som förhoppningsvis blir bättre.
Jag måste försöka få in lite mer rött, eller vinrött, för det här färglösa är inte riktigt jag. Jag kan tycka att det är snyggt, men det är inte mysigt och hemtrevligt. Lite mer färg i mitt hem får bli årets projekt. Inte väggar och möbler, men inredningsdetaljer som kuddar och prydnader. Vi får se vad jag hittar på.
Annars har jag inga nyårslöften eller nåt. Bara köra på som jag gjort hittills. Det tycker jag har varit ett fungerande koncept. Har ni några löften? Och lyckas ni hålla dem eller har ni redan brutit dem? En kille på jobbet bröt sitt redan 17.30 på nyårsdagen. Bra jobbat! hahhaha…

20200114_174112

…eller så bara låter jag allt vara och slutar fixa och joxa i hemmet så mycket…  untitled

Bara en katt

Jag vet. Jag är livsfarlig. Folk sätter frukostfrallan i halsen, får ett kortare hjärtstopp, börjar transpirera och andtrutet utbrister: -PÅ EN KATT!!? när jag råkar nämna vad det kostat att få honom frisk.
Men för mej är han inte bara en katt. För mej är han ett liv. En individ. Jag känner honom väl. Vet att han älskar att vara på ranchen. Jag vet vilka hans favvoleksaker är. Jag känner till hans ställen han gillar att ligga på. Att han föredrar skuggan om somrarna, men ändå håller sej inomhus om det är mulet. Vilken mat han gillar och vad han tycker om att smaka av det vi äter. Att han älskar att plaska i vattnet när vi vattnar blommorna ute på gården. Att han gillar nosgnugg. Att han är en av världens snällaste katter. Och jag värderar honom högt. Pengar kommer igen. Det gör inte en förlorad Valle. Och jag vet att han älskar mej minst lika mycket och kunde han skulle han nog göra allt för mej med.


…vi var på återbesök idag och tog nya blodprover…de var helt normala…  QueenHappy

Snart allt som vanligt igen

Valles hål på halsen har redan gått ihop. Han fick ha på sej nätkragen för att inte klösa upp såret när det kliar, men idag tyckte jag att den kunde åka av. Nu ska bara pälsen växa fram och han ska gå upp lite till, sen är allt som vanligt igen.
Han verkar mer chill med Alma också. Kanske det går vägen när vi släpper ihop dem sen. Vi satt här i datarummet hela bunten, förutom Alma som satt och jamade utanför, så jag gick och hämtade henne och hade henne i famnen medan Valle låg på skrivbordet. Hon var stel som en pinne först, Valle tittade storögt på henne, men efter en stund blundade han och vände sej för att lägga sej och vila. Alma slappnade av i mitt knä. Jag kliade båda två som blev ännu mer avslappnade. Och så satt/låg vi en lång stund, som om det var den mest naturliga saken i världen. Han var lika cool som i början, innan han blev så tok-aggressiv emot henne. Det kan ju tänkas vara för att han var sjuk helt enkelt. Vi får verkligen hoppas det.

20200104_113854

…tänk vad skönt det skulle vara om man slapp öppna och stänga den där nätdörren…  mm2

Sonden är ett minne blott

Nu äntligen fick han slippa sonden. Vi fick en akuttid klockan ett och halv två var vi redan färdiga och kunde ringa Håkan efter skjuts hem igen. Valle var så duktig. De tog ut sonden utan lugnande. Först tog hon bort fyra suturhäftklammer som höll slangen på plats, sen drog hon ut den och Valle sa inte ett knyst. Han låg helt still och det var nästan så han började spinna. Han är en exemplarisk patient, tyckte veterinären och sköterskan. Och han är verkligen det. Han är sååå lugn och sååå snäll.
Men nu är han iallafall slang- och trattfri. Hur skönt?
Vi ska tillbaka den åttonde för en ny ultraljudsundersökning och kanske blodprov, för att se att han inte har nånting kvar av inflammationen. Köpte mer av den energirika maten så kanske han närmar sej de fem kilon hon vill att han ska väga, men gav även av torrfodret när vi kom hem, för nu behöver jag ju inte noja om att de ska fastna i strupen när slangen är borta. Har inte vägt honom idag, men ska göra det så fort han lägger sej i skålen. Det är som lättast då, man lyfter bara skålen med katt på vågen och läser av resultatet. Tror nog han väger lite mer idag. Men huvudsaken är att han mår bra och blir sej mer lik för varje dag. Snart är han busiga Valle igen.

20200102_131459

…behövde inte betala nåt idag…kändes gött…  ja3

Valle lägger på sej

Det börjar synas att Valle lägger på sej mer och mer varje dag. Däremot syns det inte mycket på vågen, så jag vet inte om han tappar muskler eller vad det beror på. Han rör sej inte så mycket, sover och äter mest och det lilla han motionerar är när han går från datarummet till köket och hoppar upp på möbler. Ibland en liten runda i övriga lägenheten, men han föredrar köket och datarummet nu. Han har inte tagit nåt race (sprungit från rum till rum) i lägenheten på evigheter, känns det som. Inte sen i november. Eller kanske oktober.
Men strunt i det. Veterinären hade som mål att han ska gå upp till fem kilo. Han har aldrig vägt fem kilo. Fyra och ett halvt är hans normalvikt, så kommer han upp till det så är jag nöjd. Har inte gett honom aptithöjande då jag tycker att han äter bra som det är. Han ska äta 200 g per dag och det gör han med råge.

Imorgon ska jag ringa och fråga om de kan dra ut sonden. Den är mest i vägen nu och han är ju så trött på tratten. Jag brukar ta av honom den, men då måste jag följa efter honom så fort han går nånstans för att kolla att han inte klöser ut sonden. Det är ju också lite frustrerande. Han måste ju undra varför jag jagar honom så. Alma är ju inte i närheten. (Jag gjorde ju likadant när vi hade dem lösa tillsammans.)
Skönt iallafall att den här pärsen är över. Låt mej aldrig mer behöva uppleva nåt liknande.

20200101_202254

…låt honom få bli av med sonden till helgen…han är nog också så less nu…  be2

Lilla Alma har blitt lite stor

Lilla Alma är inte så jätteliten längre. Hon har snart vuxit ur skålen. Börjar ligga likadant som Valle när han är normalviktig. Får se hur stor hon blir.

DSC_0077

Kanske inte så himla mycket större, men lite till tror jag allt att hon växer.

DSC_0078

En vacker liten tös. Men hon vet inte hur en katt visar att man tycker om och inte vill en illa. Det kan ju vara lite det också som spelar in med Valles irritation på henne. Han har ju suttit och blinkat och kisat mot henne medan hon bara ligger och stirrar tillbaka med sina isblå ögon. Vi försöker lära henne det och kisar och blinkar samtidigt som vi är go med henne, men hon hajar som inte grejen. Hon tycker nog bara att vi ser konstiga ut. Undra väl vad fasen vi sysslar med.

DSC_0079

Nåja, vi ska iallafall släppa dem tillsammans sen när Valle är helt återställd. Då klipper vi klorna på dem och ser vad som händer. Och försöker att inte ingripa. Det kommer inte bli lätt, men vi måste få det ut ur Valles system. Annars blir de aldrig kompisar. Mår han bra kanske han är lite snällare. Sjuka katter har ju en tendens att bli aggressiva.

DSC_0075

…tror att det går bra, faktiskt…varför skulle det inte lixom?…hon är ju så fin och gillar Valle, trots allt…  kc3a4r1