Det är andra september. Nu är det höst på riktigt. Träden gulnar alltmer, det blir mörkare och mörkare allt tidigare på kvällen, vinden för med sej en doft av höstgödsling, regn- och ruskvädret fortsätter och snart hörs den hårda höstvinden vina i knutarna. Varmare kläder åker på, vi eldar värmeljus i var mans hus, löven kommer trilla och allt som var återfött blir åter dött.

Vi är kvar ute på landet och åker inte in till stan förrän i slutet på månaden, för de håller på och ska fixa med termostaterna på elementen och då vill jag inte att katterna ska vara hemma ifall de går in medan vi är på jobbet. De blir så rädda när de hör nyckeln i dörren och istället för att nån av oss kommer in så är det främmande gubbar. Vilma har ju varit lite traumatiserad ganska länge efter såna händelser, allra helst när de gjort nåt som lever om, så jag vill bespara dem det i fortsättningen.

Idag ska vi till kära mor, för det är den årliga surströmmingen som ska intagas. Själv ska jag äta fiskköttbullar med potatis och sås. Kanske att jag tar med en klutt lingonsylt också.
Får se hur det smakar i stanken av den ruttna fisken.
Eller låter det finare om jag säger “den fermenterade fisken”?
Hur som, sällskapet blir då trevligt. Det ska bli kul att hälsa på lilla mamma. Så glad att jag har henne i livet ännu. Något glömsk, men i övrigt pigg i knoppen och humorn bevarad, så det går att föra ett normalt samtal med henne ♥

…det är ju som mysigt med hösten ändå, den höstlika sommarn till trots…