Ett år har gått sen du fick somna in, vår tappre lille Valleman. Ibland sköljs man över av saknad när man blir påmind av dej. När vi kom tillbaka till stan nu på hösten och jag satte in nånting i skafferiet och såg dina matburkar längst ner, då högg det till i hjärtat.
SOM vi vill ha tillbaka dej. Men det går ju inte. Vi får vänta tills vi ses i Nangijala. Det dröjer ett tag här i jordelivet, men för dej kommer det kännas som nån månad bara…har jag hört.
Jag hoppas att du är med Nalle och Hampus och att ni har det riktigt gott. Utan krämpor. Bara härliga sommardagar där ni kan springa på ängarna och jaga sork och insekter. Och slumra under nån buske.
Eller är ni kanske kvar här hos oss?
Nyss, när jag tvättade mej inför läggdags så kände jag nåt mot benen och jag tittade ner och trodde det var Alma, som alltid stryker sej emot en, men det var ingen där….om det inte var du? Eller Nalle. Eller Hampus. När man ligger i sängen så känner man ibland att madrassen tyngs ner, som att nån av katterna kommer och går där, men när man tittar så är ingen där….om det inte är nån av er. Vi vill gärna tro det, så vi brukar säga att det är så. Att ni besöker oss lite nu och då. Jag hoppas att det är så, men också att ni är i Nangijala och har det så härligt som bara en liten katt kan ha. Och att ni väntar på oss där.
Kram från oss alla älskade lilla vännen. Vi älskar dej. Och Nalle. Och Hampus. Vi ses snart.