Nu har jag kommit hem från ranchen och innan dess var vi och tände ljus hos farsgubbarna.
De hade ställt ut en extra bänk för gravljusen.
Men vi ställde vårat nere vid vattnet som vi brukar. Man vill väl inte stå och trängas sådär. Fast det är rätt så fint ändå.
Vi sänder en varm tanke till alla som lämnat jordelivet. Hoppas ni är där, i det harmoniska ljuset som alla, som haft nära-döden upplevelser, kallar “hemma”.
…vi ses i Nangijala… 
Äntligen fredag igen och den började jag med ett besök hos tandläkaren. Jag kallas ju med ett års mellanrum, eller ska väl kallas, men det har hunnit gå 1,5 år och förra gången två år så det är inte så noga. Jag hade inga hål den här gången heller, men som hon sa förra gången så har jag gamla lagningar, med amalgam, som behöver göras om, två stycken, och tanden som jag gjorde rotfyllning på har nötts ner så pass att den också behöver en renovering och så ska hon putsa på en tand som blivit lite vassare. Mer än så var det inte. Jag har borstat lite för mycket igen, så hon säger att när jag tror att jag är klar första gången då ska jag lita på det och sätta bort tandborsten, men jag blir ju alltid så nojig och borstar ändå lite till. Inte bra då det sliter på tänderna. Nåja, jag ska tillbaka två gånger i december. Sen ska jag vänta i några år och därefter ska jag sätta en porslinskrona på den rotfyllda tanden, så håller det mycket bättre.
Efter att de var och fixade med elementen har det blivit aningen kyligare inne. Nu har jag bara 19,5 -20,5° så då vill till och med Håkis att jag ska tända en massa ljus. Jag har eldat varje kväll här. Inte blir det nån nämnvärd skillnad, kanske en halv grad varmare, men himla mysigt är det. Det är allhelgonahelgen så vi ska även tända ljus på gravarna imorgon. Ikväll är det väl Halloween, men nån pumpa har jag inte gjort klar. Jag får färdigställa dem till nästa år då. Jag såg ett sånt fint arrangemang med ett sånt där trätråg, som jag har, fyllt med ljus och gula och röda löv och stickade pumpor. Så hade jag ju kunnat göra om jag bara hade fyllt mina och virkat stjälkstump på dem, men nu blev det inte så. Typix!
Och hur gick det med Valle? Jaa, hörrni, jag ringde veterinären och bad henne skriva ut cerenia, som är mot illamående, vilket hon gjorde, men hon skrev även ut ny antibiotika, som jag var och skulle hämta ut i onsdags, men då fanns det inte i nåt apotek här så hon beställde och jag fick hämta dagen efter. När jag äntligen skulle ge honom det upptäckte jag att han inte hade ont längre. Jag fick pilla hur mycket jag ville utan att han sa ett ljud. Inte luktade det heller. Hade han ingen infektion? Jag ringde vet igen och de sa att jag inte behöver ge honom antibiotika då, men om han skulle få ont igen och lukta illa så kunde jag göra det. Nu har han varit lite dålig i magen, inte kräkts, men lös i avföringen, annars mår han bra. Han äter med god aptit, både blöt mat och torrfoder och han har inga problem med det. Jag busade med honom igår och han liknade sitt gamla jag, så när han återhämtat sej ordentligt lever han nog förhoppningsvis ett par år till. Jag måste bara se till att rengöra tänderna på honom så han inte får tandsten igen. Själva FORL:en kan man inte göra nåt åt, tyvärr.
…känns så himla gôtt… 
Valle blev jättedålig av antibiotikan. Han har kräkts och kräkts. Jag sov från 00-02.16 och har efter det varit vaken och gett honom en tesked vatten varje halvtimme, för han varken äter eller dricker. Klockan är nu 04.30. Han har inte kräkts sen tresnåret. Jag tror han fick i sej två kulor av sitt torrfoder för en stund sen när jag la dem på golvet framför honom och förklarade hur viktigt det är att han äter och dricker. Mer ville han inte äta.
Nåja, får han bara vatten i sej är det ju bra, men han måste ju äta så småningom. Jag har gett mirtazapin, som är en antidepressiv medicin för människan, men för katter höjer det matlusten och man ger då en fjärdedels tablett. Det har inte hjälpt. Jag vet inte om han fått i sej nån, för jag har provat två gånger. Den ena gången trodde jag att den smälte bort i den saliv han utsöndrade, men nu i morse hittade jag en på bordet som såg halvt använd ut. Var det den första eller den andra? Har han ens fått i sej nån?
Jag vet inte. Det enda jag vet är att han inte har nån aptit alls.
Jag ska ringa veterinären igen och be att få cerenia som är mot illamående. Då kanske han får behålla antibiotikan så han får bli bra i munnen och kan äta.
Det är bara att hålla tummarna, annars är det ajöss med honom.
…varför skaffade vi katt?…det är fan inte roligt… 
Eländet fortsätter för stackars Valleman. Nu har han fått infektion där nedre hörntanden satt. Han har så ont så jag får inte smeta på nån Hexagel som han ska ha på tänder och tandkött för att rengöra. Han äter inte gärna, men äter dock om än lite. Han verkar rätt så pigg annars, ingen feber vad jag vet, men har ingen stjärttermometer så jag kan inte kolla heller. Där de andra tänderna satt har han inte ont alls, så det är bara det där lilla hörnet i munnen som gör livet surt för han nu.
Så jag ringde veterinären och hon skrev ut antibiotika som vi hämtade ut nu när jag slutade jobbet. Har redan gett honom första dosen. Han ska ha en fjärdedels tablett, tre gånger om dagen, och nu hoppas jag att han äntligen ska få bli smärtfri och lycklig. Kan tänkas att han skulle acceptera Alma då också, för veterinären sa att han haft detta länge och de kan bli aggressiv av smärtan. Att vi inte har upptäckt nåt förrän nu beror på att katter inte gärna visar att de har ont, eller att det är nåt fel på dem. Inte förrän de är så dåliga att de inte kan dölja det. Men som sagt, nu ska han väl ändå bli bra, nu när han har dragit ut de tänder som plågat honom och fått bort tandstenen och allt. Nu ska han väl ändå få bli som i hans glansdagar. Och förhoppningsvis törs vi så småningom prova sätta ihop Valle och Alma igen. De har faktiskt väldigt mycket gemensamt så de borde gå bra ihop.
…det känns så bra nu…längtar till de har börjat ge verkan… 
Hej å hå vad tiden går! Nu är det fredag, äntligen, och det är full fart mot helgen. Våra garner har kommit. Mammas vita Paris, som inte är med på bild för övrigt, beställde jag 16 nystan av och en 6 mm virknål. Vi tyckte att det räcker om hon virkar med två trådar. En liten badrumsmatta måste ju inte vara så tjock. Min är tunn, inte för att den är virkad, men ändock, tunn som ett badlakan, typ. Det blev billigt och bra, under 300 kr.
Själv beställde jag ett tunnare bomullsgarn som heter Muskat. Den är väl hälften så tjock som Paris. Jag beställde egentligen inte den lite gulaktiga färgen, utan en ljusbeige som tyvärr var slut, så jag fick ett mejl från butiken där de undrade om jag ville 1) vänta med att få min order 2) ändra i beställningen och bara få de andra två färgerna, eller 3) upphäva ordern. Jag svarade att jag ville att de skulle skicka en annan färg, överraska mej! skrev jag. Och det gjorde de bra, den där lite beigegula färgen var ju jättefin. Av dem ska jag sticka linnen, två par fina, svala sommarlinnen. Om de blir trefärgade eller tvåfärgade har jag inte bestämt ännu. Jag har inte kollat ut nåt mönster, men det finns massor med fina på Drops Design, så det lär inte bli nåt problem. Det ska bli nåt med lite spetsmönster iallafall.
Vi har snön kvar, men det har slaskat och varit så blött, så jag önskar att den bara försvinner och kommer åter då det verkligen är dags. Så kanske jag lägger mina teorier om en ny istid på hyllan. Som det är nu får jag bara vatten på kvarn. Och det är inget jag vill ha.
Såna här soliga dagar är det ju vackert med det vita snötäcket. Men jag väntar gärna ett tag till. En solig oktoberdag utan snö är inte heller att förakta. För snö från oktober månad fram till maj är inte önskvärt, hur mycket jag än tycker om vintern.
Valle har haft det lite jobbigt de här dagarna, fram till idag. Jag tror han är smärtfri nu, för han bara sover och sover, vilket han inte kunnat göra så bra p.g.a smärtan. Han har inte heller legat särskilt bekvämt, så han har inte fått nån ordentlig vila, därför tar han ut det nu. Nu ligger han som han alltid gjort och snarkar gott. Lilla gubben, vad skönt för dej. Nu väntar bara glada, härliga dagar, utan smärta och obehag.
…stackars lilla gossebarnet vad han bara drabbas av allt elände…
*älskar de små runda öronen*
Idag har det varit strålande sol, men kallt och kolla(!) hur mycket snö vi har fått. Det är rena rama midvintern så här i slutet på oktober. Flyttfåglarna ba “What the fuck??” och börjar panikflyga omkring tills någon kvackar “ta det nu luuuugnt, vi ska int streeeessa, än finns öppet vatten där vi kan hitta mat, den här snön smälter snart bort” och alla flygfän landar i närmsta pöl. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Och den har nog rätt, för idag har vi haft takdropp och snöglopp, fast det ska ju snöa mer, om det inte har hunnit ändras förstås.
Jag började arbeta senare idag, klockan nio närmare bestämt, för vi var ju till veterinären i Boden med Valle. De tog blodprov och kollade njurvärde och långtidssocker och det senare var bara fint, men han måste börja äta njurmat om han ska få några år till. Några år till? Det låter ju helt fantastiskt! Och skönt att han inte har diabetes.
Dock har han FORL, alltså en tandsjukdom som är väldigt smärtsam och han har fått dra ut tre tänder och skrapat tandsten med ultraljud. Han var så eländig och dreglade när jag kom hem, men nu har han piggat på sej.
Han får inte äta torrfoder utan bara mjuk mat, men inget duger, så jag blötte torrfodret och lät det stå och dra så det blev mjukt, men inte blött och det åt han av. Det ska han få i fem dagar, sen kan man börja ge som vanligt igen. Han tuggar ju inte om det gör ont, det gjorde han inte nu på slutet utan svalde dem hela. De är ju så små så det går bra.
Imorgon ska han få moffe igen, vilken tur att jag sparade två sprutor! Och så ska han få en Hexagel som man stryker på såren där tänderna har suttit och på några tänder som är i farozonen. Hur nu det ska gå till, men det måste gå. Det är för att skydda mot infektioner och påskynda läkningsprocessen.
Han börjar bli mer och mer sej lik nu, lillhjärtat. Så skönt att se. Snart kommer han må så gott nu när han slipper ha ont.
Men det blev dyrt. Närmare 12000 kr med det som Håkis betalade på Djursjukhuset först. Det är en mycket dyrbar katt detta, men det är han värd. Han ska också ha samma vård som om han var försäkrad. Och får vi ha honom några år till, ja då är ingen gladare än jag och Håkis.
…älskade lillskrutt…hoppas du blir ännu lyckligare nu när du blir smärtfri…
Valle vet inte riktigt vad han ska tycka. Han undrar nog varför jag ställt till med detta nu igen. Önskar jag kunde förklara så han förstår att det inte är jag som råder över vädret.
Varför tömde jag inte balkongen igår när det inte snöade? Nåja, nästa helg ska vara bättre. Hoppas det stämmer. Det är ju en bit bort så det hinner väl ändras flera gånger innan vi når dit. Annars får jag väl helt enkelt stå där i snöyran och plocka bort allt. Fast lusten är inte särskilt stor. Väntar nog tills det smält bort.
…de var inte så sugen på att gå ut på ranchen heller, småttingarna… 
…say no more… 
Här går livet sin gilla gång. Vi har framkommit till söndagen den 18 oktober. Dagarna mörknar minut för minut. Vi tänder ljus och myser inomhus.
Håkis kom igår och hade handlat lite mjölk och “bodit åt Ballo”. Vi tävlade i Alla mot alla och åt ugnsgrillad lax med hemgjord potatisgratäng. Alltså så jäkla gott! Måste nog ha det en gång i veckan. Gärna ett par.
Eller varför inte varje dag?
Valle lever och mår hyfsat bra med moffe. Jag provade hoppa över några timmar igår, jag blir så nervös efter att ha läst om andningsdepression, det vill säga att lungorna vill lägga av och de får svårt att andas eller så får de helt och hållet andningsuppehåll. Så det känns ju så där att ge honom det, men än så länge har inget inträffat. Jag gav honom en nyss för han har varit lite gnällig sen tidigt i morse eftersom jag inte gav något innan vi la oss.
Men han kom och la sej hos mej, under täcket, som förr i tiden. Det har han inte gjort på länge. ♥
Jag stickar och stickar. Är det inte på pumporna så är det på en tröja av egen design. Det ska bli så kul att se hur den blir när den är klar. Jag tror den blir fin. Inte märkvärdigt mycket krusiduller, bara en enkel liten detalj som löper över armarna och en bit på magen. Visar förstås när den är klar.
När jag steg upp i morse var det till ett vinterland. Och blåser gör det så det är lite snöstorm därute. Inget man gärna går och promenerar i. Men varför inte egentligen. Utmana sej själv. Det finns inga dåliga väder…
Nej, jag tror jag håller mej inomhus. Gör färdigt mina pumpor som bara behöver fyllas och virkas en stamstump på. Jag har vadd nere i förrådet, så det är bara att hämta.
Ja, det blir nog en bra dag detta med.
…säga vad man vill, men lite mysigt är det med snön… 
Alma ser inte ut att lida någon nöd. Snart känner hon sej hemma och blir sådär jobbig med Vilma igen. Fast jag hoppas att hon håller sej i skinnet och försöker bete sej. Då kanske Vilma slappnar av och blir lite mer extrovert. Man såg ju att hon gärna hade hoppat in i leken med Alma, men Alma är lite för burdus och gåpåig så Vilma väljer att bara titta på.
Det blir nog kul för henne när hon får komma ut och får vara lite mer skyddad. Då vill hon nog vara ute lite längre stunder än här, där det är så mycket spring på gården med omnejd. Jag tror hon kommer att älska det.
…men vad Vilma ska undra var Valle har tagit vägen…
Åh herre min skapare vad jag har suttit och ringt här nu. Först till Djursjukhuset i Gammelstad, de hade ingen tid förrän tidigast i november. Öjebyns likaså, men bokade ändå än tid den 2 november ifall jag inte skulle få nån tidigare. Sen ringde jag Bergnäsets Djurklinik, samma sak där. Petvet fick jag inget svar hos. Din veterinär i Piteå gjorde inga tandsaneringar längre. Slutligen provade jag Lapplands Djurklinik i Boden och där fick jag äntligen napp! Han får komma redan på tisdag nästa vecka och jag ska ringa till Gammelstad och be att få lite mer morfin så han klarar sej över helgen och måndag.
Sååå himla bra!
Sen var det bara att ringa tillbaka till Öjebyn och avboka tiden samt till Gammelstad igen för att be dem skicka Valles journal till Lapplands Djurklinik.
Ja, men nu är det ordnat så nu ska väl allt bli bra. De kommer att röntga, ta bort tandsten, eventuellt dra nån tand ifall det behövs. Gör’t bara. Allt som krävs. Så länge han blir bra så. Än är det liv i gubben.
Titta vem jag har fått hem. Lille Valleman!
Håkis tog honom till veterinären idag, för han har ont i munnen, så han har lite svårt att äta. Han har tandsten och tandköttsinflammation, så han måste få en sanering, om det nu är det som gör att han inte kan äta, men antar det då han vill egentligen. När han får nåt i munnen jamar han av smärta och har svårt att tugga.
Nu har han fått en morfinspruta och i skrivande stund sitter han faktiskt och äter, sen ska han få morfin imorgon 3 ggr i munnen och en gång på fredag. Då är det bättre att han är hos mej som slutar tidigare än Håkis. Så nu får han passa på att äta upp sej och vi får boka en tid för munsanering. Hoppas man får det fort nu.
Alma fick följa med hem till ranchen. Hoppas det går bra för henne. Hon är ju lite rädd, men är hon där länge nog så vänjer hon sej. Nu börjar det ju vara så kallt så Valle är inte ute så mycket och framförallt inte länge. Nu duger nog balkongen och det är bra om han är här som ska ha kortison varannan dag så slipper Håkis åka fram och tillbaka med mej. Jag kan åka dit kanske ett par gånger i veckan så jag får träffa Vilma och Alma också lite.
Mammas älskade lilla skruttgubbe! ♥ Han är lite stirrig av morfinet.
Han åt ganska ordentligt. I flera minuter satt han. Med saneringen blir nog allt bra igen.
…lille vän, vad du betyder mycket för mej… 
Det här inlägget är till min mor.
Det här är tre mattor som inte var så långt ifrån den storlek du vill ha. Den översta är virkad i Paris, som man måste ha tre trådar för att få rätt tjocklek, kostar ca 14 kr/st. Kostnad för matta lite drygt 200 kr.
De två andra är i trikågarn. Den turkosa är 62 cm och kostar lite över 200 kr. Den nedersta är 97 cm och som du ser går det åt 1,7 kg garn, Esteri tubgarn, som man får beställa från Finland för 16 €/kg. Det blir billigast med tanke på att Ribbon kostar nästan 100 kr för 250 g.
Sen finns det massor med fler mattor, men de är från 110 cm och uppåt, och du ville ha ca 75 cm. Man kan ju göra om mönstret lite och hoppa över några varv, det är ju en variant, men jag kan ju inte lägga ut alla här.
…dessa tre var mina favoriter… 
Nä nu har jag suttit och fisit länge nog, nu är det bara att huppe ur pyjamasen och sätta igång med dagens arbete. Nog för att söndagen är vilodagen, men här ska inte vilas, här ska slipas och karvas och fixas.
Vad ska nu detta bli? Det syns nog om man har lite fantasi. Inte helt och hållet hur det ska bli, det får ni se när det är färdigt, men jag tror det blir toppenfint!
Ja, det är nog många som undrar varför jag ska slipa i lägenheten, men jag slipar lite för hand bara, inte med nån maskin som blåser ut en massa spån. Så det är ingen fara. No danger on the roof, som di säger over there.
…ja, jag har ritat på fri hand…här ska det inte vara exakt på millimetern… 
Alma har fullt upp på balkongen. Hon har alltid nåt att spana på. Är det inte skriande hussvalor, som flyger in och ut under takfoten som små reaplan, så är det skrattande måsar seglandes högt i skyn, tjattrande starar som samlas inför höstflytten…
…eller hungriga sidensvansar som äntligen hittat till rönnarna med de röda mogna bären.
Jag har gått och tänkt på det, varför ingen äter av dem, men de kanske har lite alkoholproblem så de vill ha dem jästa, fyllda med berusningsmedel. Bara de inte stoppar i sej för mycket och flyger in i rutorna så de svimmar av eller till och med dör. Det händer ju inte alltför sällan.
…de är vackra di små fjäderfäna…
Jaha ja, jag som trodde att det var rätt så lugnt häruppe med Coronan, men nu börjas det igen. Idag hade jag fredagskontoren, men jag slapp ta ett. Det fanns en lapp på dörren…
Ska man bli glad eller? Jag hade nog hellre tagit det där kontoret. Jag har ju stått och pratat med människan. Fast hon är duktig på att hålla avstånd och det, men jag har ju tagit där hon har tagit, tillexempel på dörrhandtag och dylikt.
Jag som pratat med mamma om att komma och hälsa på och eventuellt ta med Alma så hon får träffa henne. Nu går ju inte det förrän man är säker på att man inte bär smittan och att andra inte har blivit smittade. Det är ju inte säkert att hon är det, trots att det är hennes sambo. Men nog känns det olustigt. Huuujedamej!
Ja ja…det är bara att vänta och se tiden an och hoppas på det bästa.
…fan ta detta virus…och fan ta alla som går och blir smittade och för smittan vidare… 
Idag är det kanelbullens dag som de flesta säkert redan vet. Och vad gör man då? Jo, man sätter ju givetvis igång att baka. Om man nu inte gör det lätt för sej och åker och köper några nygräddade på ICA. Jag gjorde inte det denna gång.
Det är så längesen jag bakade bullar. Det har blivit mer sockerkakor och muffins och vanliga småkakor, men nu har jag en påse till med torrjäst som går ut om en månad så jag ska baka lite mer, kanske nästa helg. Vi har tömt mina frysar på en hel del mat så nu finns det plats för mycket hembakt. Härligt!
Alltså, om ni kunde känna doften nu.
Jag bakar alltid ena hälften kanelbullar och andra hälften vaniljbullar. Jag älskar vaniljbullar! ♥
Det gör för övrigt Håkis också och han är på väg hit nu. Han ska handla lite på Willys först, för man behöver ju alltid mjölk och andra färskvaror och så ska vi äta fryspizza till middag, för jag orkar inte ställa mej och laga mat nu efter bullbaket.
Vi har börjat köpa Dr Oetkers Pizza Tradizonale med mozzarella och pesto. Den är jättegod och Håkis tillsätter bara egen skinka och ibland ägg och lök. Det blir så mycket godare, tycker han, än de färdiga med skinka. Jag sätter bara på aningen orientdressing, för jag äter ju inte kött.
Sen får vi fika hemma hos Håkis, för vi ska dit idag igen. Det är ju meduxindags för lille Valle. Ska genast gå och packa en påse att ta med till honom.
…så himla gott det ska bli… 
Det var sol i fredags, då fick Alma gå ut. Igår blött och mulet, då var vi inne hela dagen.
Idag, söndag, är det blött och mulet, men vi tänkte “fuck it, vi går ut ändå“. Nu är vi trött på att låta vädret bestämma. Sen har ju Alma en päls som inte tovar sej. Valles och Vilmas päls blir ju omöjlig att reda ut när de legat och varit våta. Det blir som filtat. Därför vill jag inte att de är ute när det är blött och framförallt inte nu när jag inte har samma tid att ta kamma dem.
Alma blir allt modigare. Nu struntar hon i de flesta som passerar en bit bort. Det är bara nån enstaka som hon reagerar på och försöker lägga sej platt och gömma sej.
Det finns så himla mycket att upptäcka och nosa på. Det är en spännande värld därute. Jag önskar så att hon hade fått ha en trädgård att springa fritt i. Men det får hon ju så småningom. Än så länge får vi gå ut tillsammans, hon och jag.
Hon är så söt. Ibland, när det har varit nån hemsk människa som gått förbi en bit bort, så kommer hon efteråt till mej och ställer sej tätt mot mina ben, som för att söka skydd. Då klappar jag henne och säger “duktig Alma” och sen skuttar hon glatt vidare och får allt bättre självförtroende. Det är så kul att se.
De flesta björkar börjar nu stå nakna i bara barken, men än finns det träd och buskar som fortsätter att leverera i färggrann prakt. Alltså, det är så vackert!
…skönt att vara ute trots det trista vädret… 
Vädret har fortsättningsvis visat sej från sin dåliga sida. Konstant mulet, dimmigt, regnigt och ruskigt. Inte kul alls med tanke på att jag inte kan gå ut med Alma. Eller jag kan väl, men det är ju inte kul för henne att springa i blött gräs. Usch, kallt och ruggigt. Inte för att jag har provat, men hon gillar inte att sitta ute på sin bräda på balkongen om den är blöt, så jag antar att hon inte vill gå ut då heller. Och kollar man tiodygnsprognosen så visar den regn, regn och åter regn hela nästa vecka också!
Måste jag köpa gummistövlar till henne? Och regnjacka och kanske även en sydväst? Asså vad är det här? Jag vet att det är höst, men hallååå, det behöver inte betyda att vi inte ska få en enda varm och fin dag till förrän till våren. Solen finns väl ändå? Hur svårt är det att titta fram lite, nån gång då och då? Ett par timmar om dan. Så där lagom till jag kommit hem. Men näh…
Oktober hann det bli också. Den första idag. Jag skrev inget igår, men det var bara det sedvanliga – Valle fick sin meduxin, Vilma var söt som socker, vi tävlade i Alla mot alla, Alma strålande glad när jag kom hem, jag tränade och duschade, gjorde kväller och gick och la mej.
Ja, vi handlade också. På ICA-Maxi. Fick en chipspåse som gåva. För att jag är stamkund. Inte dåligt. Verkligen nåt att blogga om. I mitt händelserika liv.
I natt, eller väldigt tidigt i morse, vaknade jag av att nåt djur skrek. Jag tänkte först, i min dvala, att det var en hund, men sen konstaterade jag att ‘nej, nån hund är det icke, det låter mer som en räv’. Och den skrek med en stunds mellanrum, tills jag vaknade ordentligt och låg och lyssnade. Då lät den inte mer. Var det bara en dröm? Och i så fall, varför drömmer jag att jag ligger i min säng och hör en räv skrika utanför fönstret? Låter inte logiskt, så jag bestämmer att det inte var en dröm.
…så otroligt intressanta inlägg jag publicerar…håll till godo… 
