Oh herre min skapare vad jag har gått denna helgen. Igår blev det över 18000 steg, jag gick nämligen, utöver min promenad och turen till stan, ännu en promenix med Håkan, som kom en sväng just för det ändamålet. Idag har jag gått över 16000 steg. En gång ensam och en gång med Håkan, som kom för att vi skulle åka till mor och fira morsdag. Inte gå nära och så utan hålla avstånd och sitta ute, nu när det är så varmt och fint väder, då smittar man ju inte om än man är smittbärare. Men mor mådde inte bra, så vi får ta det en annan gång i sommar. Jag fick iallafall pladdra med henne i telefonen en lång stund, så det var ju kul.
Idag bytte vi så Alma är på ranchen och Valle är här hemma hos mej. Det är inte kul för honom, vill han påminna regelbundet, att vara i stan när Vilma får vara kvar därborta. Jag har försökt förklara att han får åka dit på torsdag nästa vecka igen, men klagolåten tystnar inte för det. Med jämna mellanrum låter han höra sitt djupa missnöje.
Alma säger inte så mycket. Hon är jätterädd. Men hon börjar röra på sej litegrann nu. Hon har iallafall gått från fönstret till spisen. Nåja, hon får lära känna huset under natten och imorgon är det förhoppningsvis bättre. Annars får hon komma till mej igen och Valle får komma dit, som han vill, som han gnäller om med jämna mellanrum.
Han har fått sin medicin och tog den så snällt igen. Han kanske vet att det är den som gör honom gott. Han ser ut att må rätt så bra, den lille herren. Det är ju bra. Får se hur länge det håller i sej.
Vilma och Alma har sett varann. Vilma vet nog att det är Alma. Hon känner ju igen lukten. Alma känner kanske inte igen Vilma, för doften på ranchen har hon säkert glömt. Hon var ju så liten när vi åkte därifrån i oktober. Vilma gör ingen sak av att Alma är där, men hon undrar kanske varför hon är så rädd. Hoppas det går över snart så de kan ha kul ihop därborta.
Nu ska jag fortsätta virka på min sjal. Den blir jättefin! Visar mer sen.
…lilla Alma…jag ville ju egentligen inte åka med dej, men du kommer nog gilla det snart…