Hallå hej alla! Det är söndag, den allra sista i februari och vi går mot våren med stormsteg. Inte för att det syns när man tittar ut. Vi har jättemycket snö, men när solen skiner och fåglarna kvittrar så kan man ana nåt som skulle kunna kallas vårkänslor i maggropen.
Fast än så länge behöver vi varma kläder och jag fick ett tips härförleden av en läsare om ett avsnitt av Strömsö där det handlade bara om stickning. Det var ju den fina Strömsötröjan, som Lee Esselström har designat. De visade den i olika färger och jag blev ju förstås sugen på en jag med, så jag letade upp mönstret som finns gratis att hämta på deras hemsida och satte igång.
Nu kom ju mitt lila-rosa garn, i Drops Lima, väl till pass, som jag så fint lyckats dölja genom att vända alla garnen med namnet neråt. Såg inte det förrän jag la ut bilden här, men orkade inte gå och ta om den.
Mönstret ska stickas i vitt som originalet. Om jag gillar den ska jag sticka flera i andra färger, tillexempel gul med mörkgrått mönster, rostfärgad med mörkgrått mönster, mörkgrå med flerfärgat mönster.
Jag har kommit så långt att jag stickat ihop ärmarna med bålen, så nu ska jag strax börja med oket. Så himla kul!
…Valle verkar gilla den han med…åtminstone som liggunderlag…
När man är en ensamstående tvåkattspappa är det en hel del man får försaka. Livet är inte längre som innan, så här kommer en liten förvarning om vad man ska tänka på innan man skaffar dessa pälsbarn.
Att få en stund ifred vid datorn är inte längre en självklarhet.
2. Man måste komma ihåg att slå på värmen om vintern innan man åker så de inte fryser.
3. Man får se upp för såna som lurpassar på en i trappan.
4. Att få ha glassen ifred tillhör det förgångna, man får räkna med att dela med sej.
5. Egentid på toaletten är ett minne blott.
6. Att ha soffan ifred kan man glömma.
7. Men att det är ett kärt besvär är inte att förglömma. Man har så mycket glädje av dessa små pälsmonster så allt det där försakar man mer än gärna.
…och nu är ju inte Håkis ensamstående för alltid, bara så länge Valle lever…
Som sagt är jag så nöjd med tröjan. Jag måste ju visa hela hur den ser ut. Passformen kunde inte varit bättre och behöver jag ens nämna garnet igen? Nä, tänkte väl det.
Och så kom jag på att jag har ett till färdigt projekt som jag varken har nämnt eller visat. Det är den bruna tröjan med mycket struktur.
…och så Håkis kofta och mina wips, så det har ju blitt en del stickat här som ni kan förstå…
Jag har två färdiga objekt. Den ena är tunikan, eller långa jumpern, vad ni nu vill kalla den. På bilden är den oblockad och efter blockning blev halsringningen för stor så jag måste åtgärda det, annars är jag jättenöjd med den. Garnet är Esther By Permin i färgen mörk petrol och vit Drops Baby Merino
Min andra är en grå jumper med spetsmönster som jag har gjort efter eget huvud. Löven i mönstret är nåt jag såg på en tröja jag gärna ville ha och sen visste jag inte hur de gjort resten av spetsen så jag bara hittade på nåt i farten och jag tycker det blev riktigt bra. Det ser fint ut på och det bästa är att den inte är sticksig eller sträv på nåt sätt så man kan ha den direkt mot huden.
Nu ligger den på blockning och jag längtar till jag får prova igen och börja använda. Garnet är Queensland Collection Drover, färgen är Tumbleweed.
…och jag har ett till ofärdigt projekt, men har ändå lagt upp ett nytt…
Vad är det här för en liten munsbit? Jo, det är en minisemla. Hur gullig? Och hur god? Jättemumsig!
Vi köpte en påse minisemlebullar och gjorde egna hemma. Smakar som en riktigt god köpesemla. Och det bästa av allt är ju att man kan äta flera med ett jämnt lager mandelmassa och mellangrädde så den inte blir för fet, dock vill vi ha den sockrad. Gillar inte semlorna med osockrad grädde!
Och är man på diet tar man bara en enda med valfri mängd av innehåll.
Så himla praktiskt!
…nu är ju inte jag det, om än jag borde, så jag har ätit två och går nu och gör mej en tredje…skål!…
Jag fick gelehjärtan av Håkis redan idag, när vi var och handlade, och jag frågade om jag fick öppna den ikväll.
Håkan: Nej, inte förrän på måndag!
JAG: [tittar surt på honom]. Så du älskar mej bara på måndag?
Håkan: Från och med måndag.
…fast jag har ju annat lördagsgodis, det är bara det att jag älskar gelehjärtan…
Hallå hej alla! Det är jag igen. Jag har klivit ur duschen för en liten stund sen och har tagit mej en liten kvällskopp kaffe. Jag är ju en sån som somnar ändå. Koffeinet har ingen effekt på mej, jag har bara bestämt mej för att det är nåt jag behöver. En gammal vana sen barnsben. Och sen är det ju gott också. Har ni testat med Oatly kaffemjölk? Jättegott!
Jag satt och funderade på om vi ska byta veterinär. Vi pratade om det idag, jag och Håkis, och det börjar ju luta mot det.
Gammelstads djursjukhus tappade oss efter att jag fick bråka om att Valle inte ska lindas i nåt badlakan när han ska stickas. Han är livrädd hos veterinären och det gör att han får svårt att andas och ska de börja linda in honom så blir det etter värre. Jag har alltid hållit i honom och han gör ingenting, han sitter där så snällt, men tror ni sköterskan litade på det? “Det säger de allihop och sen blir man både klöst och biten.”
Jag brukar ändå få som jag vill så jag gav mej inte och sa att jag håller honom. Men hon tjafsade emot och ni vet…då tog mitt finnhumör över och hon stormade ut och in kom istället en veterinär och försökte tala mej till rätta. Men det är bara så att när nån hotar mitt lilla hjärtegryn så möter man en tiger. Det blir inget lindande här, jag ska hålla honom.
Till slut kom en annan sköterska, eller hon gör egentligen andra saker, men ställer upp och tar prover ibland. Hon var inte räddhågsen hon inte. Hon stack Valle, jag höll honom, hon fick sitt blod och det hela var färdigt på tre minuter.
Tänk om de bara hade lyssnat på mej från början.
Gången innan, har jag förstått lite i efterhand, skickades jag ut med covid som anledning och när de var klara hade Valle plåster på båda frambenen. Det har ju aldrig hänt när jag har hållit i honom. Då förstod jag att en nybörjare hade fått öva på honom. Min lilla gosse. Som är nog rädd som det är. Honom fick hon sticka flera gånger innan hon lyckades. Och de hade lindat honom. Och sa att han blev så lugn så. LUGN! Han var paralyserad! Då stänger kroppen av så han inte ska dö på kuppen!
Åååh, jag känner hur jag kokar här i skrivande stund.
Nåväl…nu var vi på Lapplands djurklinik när tänder skulle dras ut. Det var de som drog ut första gången, fast då i Boden. Nu finns de ju här i Luleå också. Allt var ju frid och fröjd, tills jag kom på ett gratis återbesök och påtalade att han hade kräkts blodblandat vatten.
Men han hade läkt jättefint i munnen så jag sa att då är det nog magen. Ja, det trodde hon också. Han blir stressad av att inte kunna andas ordentligt och då kan det bli så. Jaha, sa jag, ska jag ge Andapsin då? För det hade han haft sen tidigare. Jo, svarade veterinären, jag skriver ut ett recept.
Katching!! 595 kr fick jag betala för det.
Alltså!!!
Det var ju jag som satte diagnosen, hon behövde bara skriva ut ett recept. FEMHUNDRA FUCKING NITTIOFEM KRONOR TAR HON FÖR DET!!
Ja, för att lugna ner mej lite så ska jag nog gå och fortsätta sticka en stund innan läggdags. Jag har kommit långt på mitt projekt. Det är en ärm kvar och kragen, sen är den klar. En lite längre, typ tunika, som jag kommer att ha med mina vita shorts, vita kjol, vita knälånga byxor. He blir fint he.
…ja, jag kommer ju inte ha på mej alla de samtidigt, förstår ni väl…
Nu står det mysdress på och bara chilla på agendan. Äta lite snacks och sticka på mitt senaste projekt. Jag vet, har många wips (work in progress) men har ändå börjat på nåt nytt. När andan faller på så gör man det bara. Allt blir klart i sinom tid. Och blir det inte det, så var det inte meningen.
Nu har jag fått svar om röntgen som jag gjorde härförleden.
Höger hand: Lätt artros i ringfinger och urkalkat skelett.
Vänster hand: Lätt artros i ringfinger, måttlig artros i långfinger och urkalkat skelett.
Ingen artrit. Vilket jag inte ens sökte om, men ok.
Men pekfingret då??? Den som är knotigast? Den som jag har ont i? Den som jag böjer med svårighet p.g.a stelhet och smärta. Nä men den…är det inget fel på…?
Eller så är det det, men ingen har frågat efter det så då ger de inget svar.
– Ingen artrit och måttlig artros, så bortsett från cancerknölarna på pekfingrarna så har hon inget att anmärka på, men det var inte dem de frågade om.
Nä, men skämt åsido, borde jag kanske gå till en annan läkare och fråga “vad är det här på mina pekfingrar som växer och värker?” Inte nämna artros alls, så de inte kollar bara det. Eller är jag bara skapt sån att det blir så när jag blir gammal, men det är ingen diagnos på det utan bara gamla, knotiga, värkande fingrar?
Men jag vill faktiskt veta.
Varför växer det knölar på mina pekfingrar och varför gör det ont om det inte är nåt?
Och har Johan Knuuti, leg läkare, kompetens att läsa av en röntgen?
…frågorna är som vanligt många, men får jag nånsin några svar…
