Month: January 2020

Idag var vi på återbesök med Valle och gjorde en sista ultraljudsundersökning. Idag kostade det egentligen 2120 kr, men då vi fick betala helgtaxa dagen före julafton, som var en vanlig måndag, drog hon av 700 kr (som egentligen skulle vara 410 kr då vanlig vårdavgift är 2155 och helger 2565)  plus att jag lämnade tillbaka en påse med hypoallergenic mat av märket Royal Canin, de har smakgaranti, så det blev bara 921 kr att betala. Jag blev sååå glad! Hon tyckte att jag skulle få lite ränta eftersom jag fått vänta så länge på pengarna. Så himla snällt!
Valle väger idag 4100 g och mår bra. Allt är fint i magen förutom gallan. Det kan bero på Lymfom, som är en cancer. Det kan man kolla med biopsi, men då han mår bra av kortison och den mat han äter idag så tyckte hon inte att vi skulle göra det då behandlingen kan bli väldigt dyr, biopsin kostar 15 000 kr och behandlingen ca 40 000 kr på bara några månader. Vi har ju redan lagt ut nästan 40 000 kr, så det skulle bli närmare 100 000 kr och det skulle väl ingen betala ens på en ung katt och nu är ju Valle en gammal katt på snart 13 år. Men han mår ju bra och svarar bra på kortisonet som sagt, så vi fortsätter på det spåret och ska på återbesök igen i maj. Mår han bra även då ska vi sänka dosen på kortisonet till en kvarts tablett varannan dag, istället för en halv som han får nu.

Här är nästan alla kvitton, dagens kvitto saknas eftersom det blev avdrag så hon skulle fixa nånting med det och mejla kvittot sen. Och så är det lite över 1000 kr apotekskostnader som jag inte har med här. Det är på kortison, antibiotika, milbemax, plasthandskar, sårtvätt, handsprit, kompresser, allt som jag behövde till Valles sondmatning. Så slutnotan ligger på strax under 40 000 kr. Skönt att det är över! Ingen biopsi, jag sparar mina pengar jag har kvar och får börja spara ihop det som jag lagt ut igen.

…nu tycker jag att det är tur att Vilma och Alma är försäkrade!… 

Kommer vi äta sushi nån mer gång? Svar: ja! Det var ju som gott, men kanske inte med gravad lax då, jag vill nog hellre ha med bara räkor och försöker variera smaken lite med tillbehören. Varför ändra på ett fungerande koncept liksom? Vi har till och med skaffat ätpinnar. Det ska ju vara på riktigt ju. Alltså, titta så fina!

Nu måste man ju inte ha dem just till sushi, vi äter ganska ofta nudlar också så man kan ju prova med pinnarna till det med. Jag kommer nog röra till det helt och hållet till en början och inte få in en matbit i munnen utan att allt ligger på bordet istället, men övning ger färdighet så jag ska träna och träna tills jag behärskar dessa pinnar till fulländning. Ser fram emot det.

…om inte annat så är de ett väldigt bra bantningshjälpmedel…

Idag var vi hem till kära mor och bjöd på mina semlor. Det var trevligt som vanligt att få en liten pratstund. Hon må fylla 79 i år och rätt så sliten i kroppen, men huvudet har hon fortfarande på skaft. Känns så härligt!
Lilla storasyster och svåger var där när vi kom. De hade gjort veckohandlingen till mamma och packade upp alla varor och så planterade syrran om en ny växt i en annan kruka, sen måste de åka hem, men vi hälsade på dem också en sväng innan vi med fortsatte hem till mej, i stan där jag bor.

Där gjorde jag lite sushi. Jo, det är sant. Jag har ätit det en gång till nu, i mitt liv. Jag lovade ju dyrt och heligt att det aldrig skulle hända igen, men när jag gjort dem själv gick det ner. Det var till och med rätt så gott. Jag handlade på Matsmart, beställde hem alltså, ett par kit med sushiris, risvinäger och nori-ark.

Till det hade jag räkor och gravad lax, finstrimlad purjolök, gul och röd paprika samt sweet chilisås som doppades i soya med en klutt wasabi i. Det smakade helt ok. Kan tänka mej att äta igen, men inte så jag längtar direkt.

Godast var de med räkor. De var inte dumma alls faktiskt. Är det nåt jag kommer att bli sugen på så är det dem.

Vi har ett kit till – det var två för ett billigt pris – så det lär bli en gång till iallafall. Sen får vi se om det blir fler gånger, för som sagt, det finns ju det som är godare. Dock var det kul, både att göra och att smaka.

…den fina skärbrädan är en av alla fina julklappar jag fick…

Nu är bulldegen på jäsning och jag hoppas verkligen att den jäser nu, för jag råkade hälla i lite för varm mjölk, men det är torrjäst och den ska ju tåla lite varmare temperatur än färsk, så hoppas det funkar. Annars får jag göra en ny deg på jäst för osötade degar. Den blå. Vet inte hur det funkar, men förut fanns det ju ingen annan, så har de inte ändrat på den så ska det gå.

Men asså hörrni! Vad är det för knas? Jag har ju lidit av frekventa värmevallningar och har för andra omgången ätit Klimadynon. Det har funkat ett tag, men när jag påbörjat andra förpackningen så avtar effekten. Jag bestämde mej för att sluta med dem, för de är ju inte direkt nyttiga heller, så om de inte verkar finns det ju ingen anledning att fortsätta. Jag åt upp de jag hade och har inte beställt fler efter det.
Men vallningar är ju nåt av det mest störiga som finns så jag satte mej att leta nåt annat, typ kylbalsam eller nåt, som kunde ge lite svalka. Och jag hittade faktiskt nåt som heter Rapid Cooling Mist och beställde hem den. Fick den idag och glad i hågen såg jag fram emot att äntligen få prova. Det är ju jättebra om den funkar när den är för utvärtes bruk och man slipper få i sej en massa riskabla ämnen.
Jaha…vad tror ni händer? Mina vallningar uteblir förstås! Hur ska jag nu veta om den funkar? 159 kr kostade flaskan dessutom! Har jag lagt ut det helt i onödan nu då?
Nåja, jag får väl användning för den nån gång, antar jag. Jag ska ju inte klaga över att vallningarna är borta. De behöver inte komma tillbaka heller. Jag saknar dem inte!

…tänk om jag är färdig med dem?…med klimakteriet…vilken lycka det skulle vara!… 

Vi fick semlor idag på jobbet. Mums vad gott! Ska baka egna semmelbullar strax, för vi ska åka till kära mor och hälsa på imorgon och ta med så hon också får smaka, för vi hinner inte på söndag. Det är ju för övrigt våran “ickeätardag” så då får vi ju inte äta nåt onyttigt.

…det är väl bara att gå iväg och snöra ihop en deg då… 

Valle äter och frodas. Dock hade han ett litet bakslag i onsdags och igår när han fick diarré och kräktes några gånger, men nu är han återställd och har inte bajsat än, sen igår kväll, så han börjar väl bli bra i magen. Jag satt i natt och sprutade in vatten i munnen på honom, för jag är så nojig att han ska bli så där uttorkad igen. Gick och la mej kvart i ett efter att nästan ha dränkt honom, han satte i fel strupe så jag tänkte att han lär väl dö av det snarare än uttorkning, stackarn. Idag mår han så mycket bättre. Skönt!
Vi kommer få egen kuppe här också från och med söndag. Då kommer svåger upp och ska jobba här i Luleå en vecka, och då får de bo på ranchen och Håkan tar med sej Vilma och Alma. Då får vi hoppas att Valle kryar på sej ännu mer till återbesöket nästa fredag. Vill inte att det ska synas nåt på skärmen som inte hör dit, så de föreslår nån biopsi eller annat elände. Nej, nu får det räcka. Valle måste bli helt återställd!

…har för övrigt beställt och fått hem laxolja som är bra för hans spondylos… 

Jag lyssnar mycket på ljudböcker, både på jobbet, men även här hemma, och för 169 kr/mån kan jag välja och vraka bland ett otal böcker. Just nu är det Torey Haydens böcker som jag betar av, den ena efter den andra.

En av böckerna, Spökungen, handlar om lilla Jadie. En inåtvänd liten flicka som vägrar att prata och hon har en märklig kroppshållning med väldigt krökt rygg, nästan som att hon är vanskapt. Efter en tid lyckas hennes lärare med att få henne att prata iallafall. Hon är livrädd för spindlar, för de ser henne och allt hon gör.
En dag tar läraren med sej en filmkamera, för hon ska filma barnen i deras arbete. Jadie säger att hon vet hur en sån fungerar. De har en sån, the Ewings, som heter som alla i tv-serien Dallas. De kommer på natten när hennes föräldrar ligger och sover och gör hemska saker. Jadie undrar vem som ska se på det som spelas in. Det ska jag göra, svarar läraren. Bara du? undrar Jadie. Ja, bara jag, säger läraren.
Någon dag senare tittar läraren på filmen och när hon tror att den är slut börjar något nytt. Det är klassrummet som nu är tomt. Ett ylande hörs: Ooooohh, ooooohh…så dyker en figur upp. Ooooohhh hjälp…hjälp……hjääälp! säger figuren. Och läraren känner igen figuren. Det är Jadie. Varför ber hon om hjälp? Och en sak till kom läraren på lite senare. Hon var inte vanskapt, hon stod rakt upp!

Visst låter det som en riktigt spännande thriller? Det är det inte. Jo, spännande, men ingen thriller. Det är en sann historia. Torey Hayden är läraren som specialiserat sej på selektiv mutism och har erfarenhet av att jobba med barn med speciella behov och psykiskt handikappade. Hon har skrivit flera böcker som handlar om barn som kommer från olika familjeförhållanden, den ena dysfunktionellare än den andra. Och de är så bra! Så välj Torey Haydens böcker om ni inte vet vad ni vill läsa härnäst. Jag rekommenderar å det varmaste.

…ja, kanske inte känsliga föräldrar…det kan bli lite väl magstarkt…

Julen är över, allt är bortstädat och kvar är bara ljusslingan, för varken jag eller Håkan gillar när det blir så mörkt och trist efter att stjärnorna och elljusstaken tagits bort. Jag tände ljusen i lyktorna också, som vanligt, för att försöka få lite mysigt sken. Det får lov att funka.
Den här julen har ju inte varit som andra jular, så egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska känna. Jag är samtidigt likgiltig över att städa bort allt, som jag är ledsen över att jag aldrig hann få några julkänslor. Jag älskar ju julen i vanliga fall. Nu måste jag vänta ett helt år på nästa jul, som förhoppningsvis blir bättre.
Jag måste försöka få in lite mer rött, eller vinrött, för det här färglösa är inte riktigt jag. Jag kan tycka att det är snyggt, men det är inte mysigt och hemtrevligt. Lite mer färg i mitt hem får bli årets projekt. Inte väggar och möbler, men inredningsdetaljer som kuddar och prydnader. Vi får se vad jag hittar på.
Annars har jag inga nyårslöften eller nåt. Bara köra på som jag gjort hittills. Det tycker jag har varit ett fungerande koncept. Har ni några löften? Och lyckas ni hålla dem eller har ni redan brutit dem? En kille på jobbet bröt sitt redan 17.30 på nyårsdagen. Bra jobbat! hahhaha…

…eller så bara låter jag allt vara och slutar fixa och joxa i hemmet så mycket… 

Jag vet. Jag är livsfarlig. Folk sätter frukostfrallan i halsen, får ett kortare hjärtstopp, börjar transpirera och andtrutet utbrister: -PÅ EN KATT!!? när jag råkar nämna vad det kostat att få honom frisk.
Men för mej är han inte bara en katt. För mej är han ett liv. En individ. Jag känner honom väl. Vet att han älskar att vara på ranchen. Jag vet vilka hans favvoleksaker är. Jag känner till hans ställen han gillar att ligga på. Att han föredrar skuggan om somrarna, men ändå håller sej inomhus om det är mulet. Vilken mat han gillar och vad han tycker om att smaka av det vi äter. Att han älskar att plaska i vattnet när vi vattnar blommorna ute på gården. Att han gillar nosgnugg. Att han är en av världens snällaste katter. Och jag värderar honom högt. Pengar kommer igen. Det gör inte en förlorad Valle. Och jag vet att han älskar mej minst lika mycket och kunde han skulle han nog göra allt för mej med.

…vi var på återbesök idag och tog nya blodprover…de var helt normala… 

Valles hål på halsen har redan gått ihop. Han fick ha på sej nätkragen för att inte klösa upp såret när det kliar, men idag tyckte jag att den kunde åka av. Nu ska bara pälsen växa fram och han ska gå upp lite till, sen är allt som vanligt igen.
Han verkar mer chill med Alma också. Kanske det går vägen när vi släpper ihop dem sen. Vi satt här i datarummet hela bunten, förutom Alma som satt och jamade utanför, så jag gick och hämtade henne och hade henne i famnen medan Valle låg på skrivbordet. Hon var stel som en pinne först, Valle tittade storögt på henne, men efter en stund blundade han och vände sej för att lägga sej och vila. Alma slappnade av i mitt knä. Jag kliade båda två som blev ännu mer avslappnade. Och så satt/låg vi en lång stund, som om det var den mest naturliga saken i världen. Han var lika cool som i början, innan han blev så tok-aggressiv emot henne. Det kan ju tänkas vara för att han var sjuk helt enkelt. Vi får verkligen hoppas det.

…tänk vad skönt det skulle vara om man slapp öppna och stänga den där nätdörren… 

Nu äntligen fick han slippa sonden. Vi fick en akuttid klockan ett och halv två var vi redan färdiga och kunde ringa Håkan efter skjuts hem igen. Valle var så duktig. De tog ut sonden utan lugnande. Först tog hon bort fyra suturhäftklammer som höll slangen på plats, sen drog hon ut den och Valle sa inte ett knyst. Han låg helt still och det var nästan så han började spinna. Han är en exemplarisk patient, tyckte veterinären och sköterskan. Och han är verkligen det. Han är sååå lugn och sååå snäll.
Men nu är han iallafall slang- och trattfri. Hur skönt?
Vi ska tillbaka den åttonde för en ny ultraljudsundersökning och kanske blodprov, för att se att han inte har nånting kvar av inflammationen. Köpte mer av den energirika maten så kanske han närmar sej de fem kilon hon vill att han ska väga, men gav även av torrfodret när vi kom hem, för nu behöver jag ju inte noja om att de ska fastna i strupen när slangen är borta. Har inte vägt honom idag, men ska göra det så fort han lägger sej i skålen. Det är som lättast då, man lyfter bara skålen med katt på vågen och läser av resultatet. Tror nog han väger lite mer idag. Men huvudsaken är att han mår bra och blir sej mer lik för varje dag. Snart är han busiga Valle igen.

…behövde inte betala nåt idag…kändes gött… 

Det börjar synas att Valle lägger på sej mer och mer varje dag. Däremot syns det inte mycket på vågen, så jag vet inte om han tappar muskler eller vad det beror på. Han rör sej inte så mycket, sover och äter mest och det lilla han motionerar är när han går från datarummet till köket och hoppar upp på möbler. Ibland en liten runda i övriga lägenheten, men han föredrar köket och datarummet nu. Han har inte tagit nåt race (sprungit från rum till rum) i lägenheten på evigheter, känns det som. Inte sen i november. Eller kanske oktober.
Men strunt i det. Veterinären hade som mål att han ska gå upp till fem kilo. Han har aldrig vägt fem kilo. Fyra och ett halvt är hans normalvikt, så kommer han upp till det så är jag nöjd. Har inte gett honom aptithöjande då jag tycker att han äter bra som det är. Han ska äta 200 g per dag och det gör han med råge.

Imorgon ska jag ringa och fråga om de kan dra ut sonden. Den är mest i vägen nu och han är ju så trött på tratten. Jag brukar ta av honom den, men då måste jag följa efter honom så fort han går nånstans för att kolla att han inte klöser ut sonden. Det är ju också lite frustrerande. Han måste ju undra varför jag jagar honom så. Alma är ju inte i närheten. (Jag gjorde ju likadant när vi hade dem lösa tillsammans.)
Skönt iallafall att den här pärsen är över. Låt mej aldrig mer behöva uppleva nåt liknande.

…låt honom få bli av med sonden till helgen…han är nog också så less nu… 

Lilla Alma är inte så jätteliten längre. Hon har snart vuxit ur skålen. Börjar ligga likadant som Valle när han är normalviktig. Får se hur stor hon blir.

Kanske inte så himla mycket större, men lite till tror jag allt att hon växer.

En vacker liten tös. Men hon vet inte hur en katt visar att man tycker om och inte vill en illa. Det kan ju vara lite det också som spelar in med Valles irritation på henne. Han har ju suttit och blinkat och kisat mot henne medan hon bara ligger och stirrar tillbaka med sina isblå ögon. Vi försöker lära henne det och kisar och blinkar samtidigt som vi är go med henne, men hon hajar som inte grejen. Hon tycker nog bara att vi ser konstiga ut. Undra väl vad fasen vi sysslar med.

Nåja, vi ska iallafall släppa dem tillsammans sen när Valle är helt återställd. Då klipper vi klorna på dem och ser vad som händer. Och försöker att inte ingripa. Det kommer inte bli lätt, men vi måste få det ut ur Valles system. Annars blir de aldrig kompisar. Mår han bra kanske han är lite snällare. Sjuka katter har ju en tendens att bli aggressiva.

…tror att det går bra, faktiskt…varför skulle det inte lixom?…hon är ju så fin och gillar Valle, trots allt…