Söndagsförmiddag. Det är en solig dag. Bra för flickorna så de får vara ute in i det sista. Dock har vi ändrat planerna på att åka till stan denna helg, vi tar det nästa istället. Det var för att Håkis åkte och handlade själv och tog ju med sej allt hit och jag tyckte att det skulle bli så jobbigt att släpa med sej all mat och alla kläder och grejor som man tagit med sej hit. Bättre att istället åka och handla nästa lördag, lämpa av all mat hemma hos mej, förutom det vi ska ha just då som lite godis och sånt. Då slipper vi bära med så mycket härifrån.
Sen, om det blir fler såna här fina dagar så får flickorna vara ute lite till, innan de blir innekatter för vintern.

Håkis håller på och fixar ute. Han ska byta ut de dåliga solcellslamporna, som lyser svagare än en eldfluga. Helt värdelösa, måsta jag säga.
Vi har inte slängt blommorna ännu, men det står på agendan.

Och Alma syntes inte till nånstans på gården och Håkis säger att hon nog har smitit igen, och just som han sagt färdigt meningen så ser han henne sitta på planket.

Undrar om det är genom håligheten där under henne som hon smiter. Håkis har täppt för där, men det har ramlat av. Kan det vara hon som river bort det för att kunna ta sej igenom? Den lilla rackarungen!
Där sitter hon och fundilerar.
“Tänk sicken ett liv jag fick ändå. Vandra runt här på mina ägor. Skrämma iväg inkräktare. Jaga sork. En och annan ödla med i och för sej. Gå in när jag blir frussen om tassarna. Äta mej mätt. Gosa med ma och pa. Jävlas med syrran.
Jaa…he kunde inte blitt bättre……..uh-oooh…busted!”

…ja, de har ett rätt så gott kattliv ändå, di små pälsbarnen…