Month: October 2019

Hallå hej, nu är jag här igen efter en tids bloggsemester. Här är allt som senast, Valle hatar Alma, Alma älskar alla och Vilma tycker varken bu eller bä. Den ena är en gammal stofil som hon gillar utemellanåt och den lilla är mest till besvär, men inget hon orkar lägga nån krut på att försöka förgöra, så länge hon får ligga ifred så går det bra. Blir Alma för på och besvärlig ger hon bara en lätt lavett och sen är det bra, Alma är inte dummare än att hon förstår vinken och fortsätter glatt sin lek på annat håll. Valle går inte att ha i närheten av henne. Får han den minsta chans tar han den och hoppar på henne. Ibland attackerar han även nätdörren, om hon är i närheten. Sååå…vi väntar väl och ser tiden an. Blir det inte bättre så får vi ha det som vi har det helt enkelt. Vi är anpassningsbara. Det tråkiga i det hela är ju att vi aldrig får vara alla tillsammans, utan det är alltid nån som sitter ensam och jamar ledsamt. Håkan är värst, hans klagosång är ingen lek!

Men för att prata om nåt roligare så har vi fått snö idag. Så himla fint! Vi var och handlade på ICA Maxi när Håkan slutade jobbet och det kändes så vintrigt och mysigt. Jag börjar ju genast längta till julen. Enda kruxet är att jag inte kan ha nån gran i år, för jag vet med allra största säkerhet att klätterapan Alma skulle välta den. Och jag orkar inte med sånt, men jag ska hitta på nåt alternativ. Nåt att ha på väggen. Det blir nog bra.

Jag mådde lite illa tidigare, just när vi var och handlade, men som tur är känner jag mej mycket bättre helt plötsligt, så jag hoppas att ingen magsjuka är på G. Jag har inte känt nåt alls sen en timme tillbaka och innan dess så sköljde illamåendet över mej var tionde minut ungefär. Ingen skön känsla.

Nu har jag även fått i mej lite blåbärssoppa, som jag för övrigt dricker varje dag när jag tar mina hälsopiller och så fikade jag rostat bröd med ost och aprikosmarmelad med en stor kopp te och mår riktigt bra efter det. Det kanske bara var nåt tillfälligt. Jag tror inte jag blir sjuk. Peppar, peppar ta i trä…*slår sej på huvudet*
Onsdag har det varit hela dagen och vi firar Elsa och Isabella som har namnsdag.

…en glad Paula, illamåendet till trots, på vägen hem från affären… 

Klösträdet har varit nära kollaps länge nu, men vi har försökt laga den så gott vi kunnat. Inte för att de är särskilt dyra, det är ju bara att köpa en ny egentligen, den här har ju några år på nacken så de pengar vi har lagt ut på den här har det varit värt, vartenda öre. Och saken är den att vi måste, inom väldigt snar framtid, göra slag i saken, för våran lilla bulldozer, aka Alma, har snart gjort kaffeved av den här. Hon far fram i den som en speedad jätteekorre så att den svajar hit och dit och ser ut att välta vilken sekund som helst.
Det kommer att bli en likadan, för det är den bästa sorten som är hög, men samtidigt smal, så den inte tar för stor plats, och så har den två kryp-in och många sittplatser. Kanske blir det en ljusare denna gång, vi får se.

Och Valles skål, som jag egentligen hade velat ställa undan för längesen, men inte kan eftersom han gillar att ligga i den, ett av hans favvoställen ju, den gillas även av Alma, så jag får väl dras med den i evigheters evighet.

Till middag blev det hemmagjorda biffar som vi åt som hamburgare, det vill säga hemburgare. Väldigt goda i smaken, men noll tuggmotstånd. Måste få till lite fastare konsistens så jag ska prova blanda med halloumi nästa gång. Det blir nog toppengott.

…tur den här kattungetiden inte är så långvarig… 

Den kalla sommaren åtföljdes av en kall höst. Vi har inte haft många varma dagar och nu är det redan flera minusgrader och en gnutta snö har vi fått. Jag har inget emot snö nu när träden blir kala och allt är ett enda mörker, men nog hade det varit trevligt med några varma, soliga höstdagar innan dess.

…men det är onekligen fint… 

Vi har köpt en ny kisselåda till katterna, så nu har vi en i hallen, en i datarummet och en i vardagsrummet. Den i datarummet är provisorisk. Det är för att Alma sover där och kan inte gå ut till hallen, eller vardagsrummet, om hon behöver på toa under natten. Den i vardagsrummet ska väl inte vara där heller egentligen, men ställde in den där tills alla verkligen är vänner, sen får den hamna i sovrummet där Valle spenderar mesta tiden på dagarna.

Tyckte den var riktigt fin. Strax under 400 kr kostade den.

…tror det räcker med två lådor på tre katter, Valle och Vilma har ju bara haft en här hemma…

En liten uppdatering om katterna kanske ni vill ha. Jo, det går bättre. De säger ju att det brukar ta så där en 14 dagar innan katter kommer överens med nykomlingen och det verkar stämma, för så lång tid tog det för Vilma att acceptera Valle och så även för Valle att acceptera Alma. Jag litar inte helt och fullt på honom ännu, men ändå så pass att vi har varit tillsammans i vardagsrummet allihop och jag har till och med kunnat somna där i soffan.

Valle har gått fram till Alma där hon har legat i en stor halmkorg som vi har där på golvet och tittat till henne lite och sen bara gått därifrån. Han har kommit tillbaka till soffan och hoppat upp till mej där jag halvslumrat och sen hoppat ner igen, utan att hoppa på Alma. Han har haft flera chanser om han velat, men låtit bli. Dock vaktar jag henne när hon springer omkring och busar. Jag vågar inte slappna av då hon triggar hans jaktinstinkt och jag vet ju inte säkert om han verkligen är med på att hon bor hos oss nu. Men jag sover med Valle och Vilma, eftersom de är så “mammiga” och låter dem gå som de vill och istället för att vakta Valle så vaktar jag Alma numera. Det verkar ha gjort susen. Annars hade Håkan åkt hem med dem så de fick bli sej själva igen, Valle har varit så stressad, så han till och med inte bajsade på flera dagar. Han har magrat massor. Han är nästan bara skinn och ben, stackarn. Hoppas det beror på stressen bara, så han snart har ätit upp sej igen. Inte heller har han pinkat annanstans än i lådan, så det var en klar markering till Håkan, att han var missnöjd med honom.
Men det är så med katter att de gillar inte förändringar och man måste så fort som möjligt gå tillbaka till det normala. Jag har varit en hel del med Alma, men det är ju för att allt är nytt för henne, så hon måste ju ha nån att ty sej till. Nu är hon hemmastadd ordentligt så nu kan vi återgå till vardagen. Men Håkan får sova med Alma i datarummet än så länge. Vi törs inte vara alla tillsammans förrän vi är absolut säkra på att de kommer överens.

Vilma är som vanligt snäll och fin. Hon har börjat komma fram mer och i morse sprang hon sina busrejs som hon alltid gjorde förut. Hon är så nyfiken på Alma, men vågar inte riktigt släppa loss, men jag tror det bara är en tidsfråga innan de springer och leker med varann. Man ser att hon är så sugen.

…måste vakta Alma noga nu, för så fort jag sagt att det går bra har han attackerat igen… 

Alltså, har i sett så vackra rosor! De skiftar från gult till korall, jag tror jag aldrig sett nåt så tjusigt tidigare.

Jag köpte dem inte, det är liljor med och doften från dem kommer inte överens med mitt luktsinne, annars hade jag köpt. Så så så fina!

…alltid kul att pryda sitt hem med, fast nu med lilla Alma får väl inget vara i fred… 

Vi tar ett steg fram och två bak, känns det som, med dessa fyrbenta odjur. Valle är så snäll mellan varven och just när vi försöker slappna av och lita på honom…eller slappna av, det kanske var att ta i, men det är som att jag känner på energin när nåt ska hända, för när de var så nära varandra i soffan kände jag ingen oro alls. Inte Alma heller, hon sov så lugnt där hon låg, men så gick vi in i datarummet allihop. Alma låg på lilla bordet under skrivbordet, som skrivaren står på, och Valle låg i puffen intill. Efter en stund hoppade Alma ner på golvet alldeles utanför Valle och stelnade till när hon såg honom, sen smög hon iväg ut mot dörren. Jag kände att jag måste ställa mej och vara beredd och mycket riktigt så störtar Valle ut ur puffen och mot Alma, som duckar och Valle hoppar lixom över henne. Jag hinner fram till Alma och Valle slirar på köksgolvet och, till min förvåning, vänder för att attackera igen, trots att jag nu sitter intill henne, så jag tar tag i nackskinnet och slänger honom därifrån och säger NEJ på skarpen.
Håkan som blev så förvånad visste inte riktigt hur han skulle reagera så han föste ut Valle, som ville in i datarummet igen där jag satt med Alma, och stängde nätdörren.
Lite senare gick han ut i vardagsrummet och satte sej i soffan. Då hade Valle cirkulerat runt honom och sen gått och satt sej i deras röda, lilla tält och pinkade rätt och slätt på röda filten som låg där. En ren protest till Håkans uppträdande. Jag hoppas verkligen det var en engångshändelse. Man ska ju inte bestraffa en katt som gör som Valle. Bara stoppa och säga till just när de gör fel, inte efteråt, men ibland blir man lite sur på dem och hanterar saken lite fel och då får man också protester.
I fortsättningen gör vi rätt. Istället för att ställa sej upp och invänta vad som ska ske så ska jag ta upp antingen Alma eller Valle så ingen attack hinner ske. Och räkna med att det kommer att ske ända tills det gått så lång tid att Alma blivit så stor att hon kan slå tillbaka. Jag får inte ge för stort förtroende, för Valle sviker det gång på gång. Då kanske vi slipper sånt här, för det är lika upprivande för oss alla.

Alma blir ju överrumplad och rädd varje gång, men det går så fort över. Strax har hon glömt och en timme senare är hon på väg mot honom igen. Jag förstår inte, men antagligen är han inte så skräckinjagande som jag vill tro. Dock tänker jag inte låta dem göra upp i fred, jag är rädd att han tar kål på henne om han får chansen. Nej, jag tänker fortfarande stoppa honom, men fortsätter att vara go med honom oavsett, för han är inte elak utan anledning. Han tycker ju inte att han gör fel, det är ju vi som har gjort fel och förstört för honom. Så vi måste ha överseende och tålamod så kanske det går vägen till slut. Om inte annat så att han åtminstone accepterar att hon finns, de måste ju inte bli kompisar.
Vilma däremot tror jag kommer ta Alma till sitt hjärta. Fortfarande är hon lite reserverad så där, men det blir nog bra snart. Alma är inte rädd för henne längre och vill så gärna leka med henne, så jag tror inte det dröjer länge nu. Vilma är så snäll, hon gör ingenting, men ibland, när Alma är för “på” väser hon och morrar lite så att Alma backar undan.

Ja, hörrni, jag kan inte säga att jag ångrar köpet, men nog tar det på krafterna och jag känner att jag också blir lättretlig och har som taggarna utåt. Inte kul alls.
Går inte detta nu så får Håkan, Valle och Vilma bo ute på ranchen en tid och jag med Alma här i lägenheten. Sen får vi börja om från början, för jag vill inte att det här ska bli ett bestående beteende. Och Valles kissprotester får inte eskalera. Hoppas det var första och enda gången han gjorde så och att det var Håkan han var sur på. Annars måste det bli separation för en tid framöver. Hur länge får vi se sen.

…Alma i riktig Neva style… 

Varför köpa dyra leksaker när det är roligast med skyddspappret från ett trosskydd?

…hon är inte särskilt dyr i drift den lilla nykomlingen… 

Alltså så härligt med fredag igen. Det blev ju ingen lång arbetsvecka för oss då vi hade semester måndag-tisdag, men ändå. Håkan fick ännu kortare då han är ledig idag med, dock ingen rolig ledighet, han är på sin mors begravning, så jag fick åka hem med bussen. Väl hemma kollade jag brevlådan och till min lycka hade månadens Glossybox kommit. Så kul!

Vackraste Alice Stenlöf pryder omslaget denna gång. Och ni som inte vet vem hon är, men följer Wahlgrens värld har kanske sett henne där då hon är Biancas bästa kompis.

Lilla Alma höll reda på det svarta trasslet som de har som förpackningsfyllning. Alltid bra med en hjälpande tass.

Mycket nöjd även med denna box. Vi fick en mascara, en eyeliner, en återfuktande toner, ett Mineral Micellar water alltså ett rengöringsvatten, tar bort smink effektivt utan att torka ut huden, och slutligen kollagenpulver som man kan blanda i mat eller dryck, ska förebygga och reducera rynkor, fina linjer och celluliter. Det är ju nåt jag har gott om så det var ju passande

Men nån som inte behöver några skönhetsprodukter är ju lilla Alma och de andra två pälskrokodilerna förstås. Hur gamla de än blir så är de lika fagra ändå. Kan ju bero på att de är så håriga i ansiktet så man inte ser några rynkor, vad vet jag. Kanske skulle odla skägg jag med…?

…nu tar vi helg va?…hörde jag skål?…

*skålar med kaffekoppen*

Jag skulle visa min systerdotter, uppfödaren ni vet, en bild på Alma när hon låg på Håkan i soffan, typ som en trasdocka som nån bara slängt där med frambenen hängande på ena sidan och bakbenen på andra.
Tyvärr ser man inte frambenen på första bilden, men ni anar nog hur det såg ut.

När jag skulle visa det lyfte hon på huvudet så det förstörde som det roliga i det hela. Hursomhaver så är hon en så rolig, tuff och otroligt charmig liten tjej som vi hade turen att få adoptera. Så många skratt hon bjuder på. Sååå sååå älskad. Herre min skapare! ♥

…i skrivande stund ligger hon i mitt knä och har hittat mina valkar att sätta tänderna i…

Jaha, så kom då sista semesterdagen och vad har hänt då? Inte mycket. Alma är en mycket orädd och trygg tjej, det har jag redan berättat, och det är jättebra å ena sidan, men å andra inte alls särskilt bra. Varför? Jo, för att när hon är superbusigast-i-världen-Alma så glömmer hon liksom bort att Valle inte är riktigt på samma våglängd och springer rakt i tassarna på honom. Jag, som vaktar dem som en hök, hinner inte med alla gånger, för hon kan ligga och busa med nåt i hallen för att sekunden senare kuta iväg till Valle.

Nu har han ju inte attackerat henne här hemma på min gata i stan, där jag bor, men han fräste och lyfte på tassen som att han var på väg, men när jag kommer ylandes som hesa Fredrik så törs han väl inte annat än gå därifrån. Sist han anföll henne skrämde jag honom så mycket att jag trodde han sket ner sej, men det var ett brunt sekret som kommer ur en talgkörtel vid bajshålet, som de även doftmarkerar med, och så gör de bara om de blir rejält rädda. Stackars liten, men what to do? Skulle jag låta honom slå halvt ihjäl lilla försvarslös Alma. Hell no! Och dessutom gjorde hon ingenting den gången mer än att hoppa ner från min famn och lunka iväg mot köket, då tyckte han det passade att följa med för att spöa henne lite. Och det trots att jag var dem hack i häl. Jag stampade som ett gammalt skogstroll och röt NEJ NEJ NEEEEJ!!
Almas uppfödare, tillika min systerdotter, tipsade om Feliway som man stoppar i väggen och som pytsar ut lagom mängd lugnande feromoner i hela 30 dagar. Vi har ju bara haft sprayflaskan, men då måste man ju gå och spraya i tid och otid utan att veta om det är rätt mängd eller rätt tidpunkt. Med den här i väggen behöver man inte bekymra sej om det, inte heller att komma ihåg, den sköter det där själv i en hel månad. Toppen!

Men, som sagt, alla attacker till trots så är hon inte rädd för Valle och busar på som om ingenting har hänt, därför törs jag inte lämna dem tillsammans under natten, så jag och Alma sover i datarummet. Håkan var och köpte en sån där uppblåsbar säng som jag ligger i och det är så skönt, för Alma gillar att ligga på min kontorsstol så jag behöver inte vara rädd att lägga mej på henne, eller ligga som ett Z, utan kan sova precis hur jag vill, efter att ha konstaterat att hon fortfarande ligger i stolen förstås. Hon har en kisslåda där också så hon kan göra sina behov när hon vill.

Fast Valle och Alma kommer nog ändå bli vänner till slut. Jag har det på känn och Håkan tror det med, det tar nog bara lite tid, som det gjorde för Vilma att acceptera Valle. Det tog två veckor. Valle kunde inte bry sej mindre om Alma när jag är med. De är trygga båda två och ser mej antagligen som deras beskyddare. De sover så gott fastän de vet att den andra ligger alldeles i närheten, så förhoppningsvis gräver de ner stridsyxan inom snar framtid ♥

Tillsvidare har vi en nätdörr in till köket, som Håkan snickrade ihop idag, så får Alma hålla till där och datarummet. Valle och Vilma får resten av lägenheten. Det gick inte att skärma av i hallen med samma nät som vi har runt gården, som tanken var från början, för Alma klättrade lätt uppför den och den når ju inte till taket, så hon hade ju kunnat komma över till de andra. Nätdörren kan hon klättra i hur mycket hon vill, hon kommer ändå inte över, den täcker ju hela öppningen.

Med ett provisoriskt lås ska de inte kunna få upp dörren heller. Hur fiffigt? Så nu kan de se och höra, men inte komma åt varandra. Supernajs!

…men längtar till vi får vara tillsammans allihop…vill ju sova med alla i samma säng… 

Alltså, dessa nuggets från MAX, jag var helt övertygad om att det var kyckling jag åt. Jag frågade Håkan flera gånger om han verkligen var säker att det var vegomat. Jodå, Crispy nuggets är vego. Med smak av kyckling. Supergoda!!

…härligt…då har man nåt mer gott att köpa på grillen…

Alltså, det här med namn…jag har så svårt att komma ihåg vad de heter nu helt plötsligt, bara för att det kom ett till att hålla reda på. Jag säger hela tiden Vilma till Alma, om jag inte säger Valma. Valle får ju fortfarande heta det han heter, det är tjejerna jag har svårt att hålla reda på. Som nu när Håkan kom hem och frågade var katterna är och Vilma en stund senare kom spankulerande in i köket, så säger jag: Nu kommer ju Selma!

…ja ja…så länge vi kan skilja på utseendet är det väl bra… 

Önskar Vilma ville vara med ❤

…Valle försöker iallafall… 😘

Nu börjar Valle & Vilma vänja sej vid denna lilla hårboll, men de är inte särskilt impad, om man säger så. Alma är lugn och trygg och kanske lite övermodig många gånger, men peppar, peppar…inga fler attacker har förekommit. Skönt!

Alma upptäcker fortfarande nya saker, som till exempel den där svarta, stora saken som det helt plötsligt började spraka och knastra så förjordat ifrån. Vad tusan ere som händer?

Håkan var iväg till stan en sväng och när han kom hem hade han med sej fika. Kanelbullar. En dag sena var vi med dem, fast det äter man ju när man vill, men på kanelbulledagen åt vi inte en enda bulle. Jag har som inte fått nån ro att ställa mej och baka nu när jag måste vakta de här små pälskrokodilerna. Inte för att Vilma är nåt hot, hon kröker inte ett hårstrå på Alma, men fräser och morrar när de är tillsammans på köksbordet och Alma råkar titta på henne.

Valle fick kattmyntatabletter. Det kanske kunde liva upp honom lite. Han har som verkat lite låg de senaste dagarna. De tror nog att Alma har kommit för att ta över, så nu är vårt jobb att övertyga dem om att hon är här för att komplettera vår lilla familj. Alla är lika värda, men Alma är ny så hon behövde lite mer uppmärksamhet så här i början.

Men hon är mindre rädd iallafall och har slutat fräsa, väsa och morra. Istället försöker hon närma sej både Valle och Vilma, så förhoppningsvis ska spänningen släppa mellan dem och alla kan bli vänner. Det är söndag idag, hela dagen har de på sej och sen två dagar till. Därefter börjar vi jobba igen. Är de inte vänner tills dess så måste vi fundera på hur vi ska sära dem åt. Valle är snäll så länge vi är med, men jag litar inte på honom så jag vågar inte lämna dem ensamma.
Jag vill åka hem till stan och sätta samma nät som vi har runt gården i hallen, så Valle och Vilma har vardagsrum/sovrum och Alma får ha kök/datarum, men att de ser varandra när de är i hallen så Alma inte känner sej helt ensam. Sen kommer jag strax efter halv två, vilket också är anledningen till att jag vill till stan, annars får Alma vänta till halv fem innan hon får nästa portion mat och det är alldeles för länge. Hon äter nämligen inte av torrfodret ännu.
Jo, men det blir bra, tror jag. He ordnarse allti, som han sa som sket i vasken…nähä, det var inte så den var…  

…men det är sååå kul med tillökning i familjen…hon är så fin och söt och alldeles underbar…

Tidigt imorse, närmare bestämt 05.10, vaknade jag av ett morrande och jag blev ju livrädd när jag ser att jag ligger helt ensam i sängen. Håkan har stigit upp och gått ner och Alma har hoppat ur sängen och sitter nu och morrar nånstans. Jag stiger upp ur sängen och kommer inte längre än till dörren. Där sitter Alma på utsidan och Valle ligger på insidan, mindre än en meter ifrån…och har inte gjort nåt! Han bara ligger där och tittar. Ändå har han ju varit ensam med henne, för jag sov ju, så ville han hade han haft världens chans att attackera. Vilken lycka!
Och i natt vaknade jag av att Vilma satt i sängen och trampade som om inget hänt och allt bara var en dröm, men när jag vaknade till lite mer kollade jag efter Alma. Hon var inte i sängen! Var är hon?! Jag väckte Håkan, precis som att han visste, men jag tänkte att han kanske hade henne på sin sida, eller nåt. Han sprang ju upp i panik och gick ut till trappan och ropade. Då kom hon spatserande bakom honom, typ “Vad är det farsan?” Inget hade hänt då heller. Valle låg på soffbordet och sov.
Jag är så glad och tänkte att jag måste ju berätta detta och kom på att jag måste ha nån bild till, tar kameran och vänder mej om för att gå ut i köket och möts av detta…

…jag tror banne mej att de blir vänner snart…det är bara lördag, vi är lediga till onsdag… 
(Och i skrivande stund sprang Alma ut i köket och Valle efter, men Håkan var där och vrålade till, som en björn, så inget hände…nåja, med snigelfart…) 

Det går framåt här, i snigelfart dock, men iallafall framåt. Jag har ju visserligen vaktat dem som en hök, eller kanske snarare en hönsmamma, så det har inte funnits utrymme för konfrontationer, men när vi kom hem och Alma hade vilat och ätit så låg hon först hos Håkan, men han behövde räta på ryggen så han la henne på skrivbordet och Valle låg på min stol alldeles intill. Sen kom Vilma dit och passade på att nosa försiktigt medan Alma vilade, dock märkte hon det, men som sagt, med snigelfart går vi framåt. Vem har bråttom?

Alma är lugn och trygg, visar inga spår av några som helst men efter Valles attacker, utan är precis som om ingenting har hänt. Hon är väldigt speciell.

Hon är en kavat liten tös som vet vad hon vill och gör inget för att dölja det heller.

Men idag blev hon lite orolig när vi åkte till mamma för att hon skulle få träffa lilla Alma, och kanske trodde hon att hon ska behöva flytta igen, så det gick sådär och hon gav väl inte riktigt så gott första intryck. Vi skulle nog ha väntat lite. Fast det gick ju fort över. När vi satte oss i bilen igen släppte oron och hon blev lugn som en filbunke.
(Jag vet att djuren ska sitta i buren när man åker bil, men hon blev som en liten tiger därinne så jag kunde inte motstå att släppa ut henne. Sen när hon får en likadan transportbur som Valle och Vilma ska hon förstås också sitta i baksätet tillsammans med dem. Inne i buren.)

Det är en lycklig Håkan som äntligen har fått en katt som gärna ligger på “lillmagen” som han så sött kallar den. Hon är så tillgiven. Och hon riktigt söker ögonkontakt och tittar länge och djupt i dem. Hon är så söt så ni fattar inte. Eller det gör ni nog, men…hon är sååå söt! Vi älskar henne! ♥

…jag hoppas bara att Valle också ska inse vilken liten pärla hon är…men det gör han nog snart…

Ja, så kom då äntligen ett inlägg. Vi hämtade lilla Alma på tisdagseftermiddag den 1 oktober. Hon är en trygg och go liten tjej. Enda svarta molnet i det hela är att hon ännu inte godkänt eller blivit godkänd av Valle & Vilma. Annars går allt så bra. Hon busade, åt och var på toa redan första dagen.

Hon är väldigt kelig och tyr sej till mej då jag är hennes trygghet och bodyguard. Här har hon somnat på min arm ♥

Eftersom vi fick väldigt lite sömn första natten gick vi upp och la oss för att sova ordentligt en stund på dagen.

Hon har god aptit. Och trots att hon blivit attackerad av Valle så ger hon inte tappt utan fortsätter som om inget hänt efter att ha hämtat sej en aning. Jag trodde aldrig att Valle skulle göra nåt sånt. Han var så snäll mot Vilma när vi kom hem med henne. Men vi får ha tålamod och inte stressa fram nåt. Det kan ta ett par veckor. Nu är vi ju bara lediga en, men är det så att de fortfarande inte kommit överens när det är dags att åka och jobba får vi helt enkelt stanna kvar här på ranchen så Valle & Vilma får vara på övervåningen, där de ändå alltid är när vi är på jobbet, och Alma får vara ensam nere.

Hur kan man vilja skada nåt så gulligt? Hon är ju bara en unge. Men det kan ju vara hans sätt att uppfostra och tror att det är en jättebra taktik att skrämma halvt ihjäl dem så de inte vågar annat än gilla honom. Way to go, Valle….not!

Men jag tror att han inte skulle ha gjort nåt om det inte vore för att Alma bestämde sej för att kaxa till sej och gå mot honom med lömska ögon, krokig rygg och uppburrad svans, vilket fick honom osäker så att han backade försiktigt därifrån med svansen mellan benen. Det var efter det som han började gå till angrepp.

Nåja, vi får se hur det går. Alma är iallafall inte rädd för Vilma. Men Vilma är rädd för Alma. Henne ser vi knappt röken av. Hon är ensam på övervåningen hela dagarna. Hon är alldeles för vek för att kräva tillbaka sin plats i skaran. Hon går med på att Alma tar hennes plats. Vi försöker hämta henne, locka och pocka, men hon tackar vänligt men bestämt nej. Valle däremot njuter av uppmärksamheten vi ger, bara för att de inte ska känna sej åsidosatt.
Men med tiden kommer nog Alma och Vilma bli goda systrar och då får nog Valle passa sej. Alma blir nog snäppet större än Vilma och när de är två mot en har han inte mycket att sätta emot. Det kommer att bli bra detta. Det gäller bara att ha tålamod.

…det är därför jag inte bloggat innan…har haft fullt upp med att se till att Alma känner sej trygg…nu är hon med Håkan, så ingen fara…