Nu säger vi adjö till tiotalet och hej till tjugotalet. Ännu ett decennium har passerat. Herre min skapare vad tiden går fort!

Det här årtiondet har jag bland annat köpt moppe och tagit AM-körkort. Jag hann med att säga upp mej och börja på annat jobb, som jag också slutade och började på ännu ett nytt, som jag också slutade för att börja på där jag är nu. Det har renoverats och donats. Och vi har varit på bröllop, dop och begravning. Och vi har gjort om möbler och vi har snickrat.  Och vi förlorade en fyrfota vän och adopterade två nya. Vi reste till London. Jag bröt foten. Jag klippte håret och lät det växa ut igen. Och så slutade jag äta kött.

Ungefär så har mitt årtionde sett ut. Om jag har utelämnat något så är det för att jag inte orkar sitta och gå igenom alla år. Och själv kommer jag inte ihåg mycket. Såna gånger är ju bloggen väldigt bra att ha. Men det är nog inget viktigt ändå. Vad jag vet. Hoppas jag.
*Blir nervös att jag glömmer nåt stort*

Nu blickar vi framåt mot 20-talet. Undrar vad det har att erbjuda. Säkert både glädje och sorg som alla andra tider. Det kan ju aldrig bara vara bra. Men vi får hoppas på att det är väldigt bra mellan varven. Jag är taggad, är du taggad?

Idag firar vi att Valle har avslutat sin antibiotikakur. Han fick alldeles nyss det sista och slipper ta mer nu. Det är bara kortisonet kvar och om det behövs aptithöjande. Han ska avmaskas imorgon och sen ska han bara gå upp i vikt till vårt återbesök på djursjukhuset. De ska väl göra en ny ultraljudsundersökning och kanske ett nytt blodprov för att se att allt gått tillbaka till det normala. Det kostar ju ännu lite till, men jag har fått en slant av mamma, för hon tycker så mycket om Valle och ville hjälpa till med hans vårdkostnad. Hon är så himla snäll. ♥

…Valle får nog uppleva en sommar till…kanske fler…härligt!… 

“Skönt att slippa tratten en stund om dagen så man får tvätta sej efter man har ätit. Jag känner mej inte så ren och fin som jag brukar.” tycker Valle.

Jag ska tvätta av honom med en fuktig torkduk sen. Det är så lätt med pälsvården när han är korthårig. Måste bara jämna till det lite. Det blir så där, för trimmern jag har blir varm så fort, så man kan inte klippa länge. Så istället för att lägga ner tid på att få det jämnt klipper jag allt så fort som möjligt och så får man jämna till det vid annat tillfälle. Huvudsaken han inte får i sej så mycket lång päls som han behöver kräkas upp.

…lill-ponken…nu är skålen alldeles lagom stor… 

[Idag är första gången jag kan slappna av riktigt ordentligt. Jag har till och med fått lite julkänslor och går och sjunger “It’s beginning to look alot like Christmas”, bara så där en fyra dagar för sent. Ja, ja…*suck*]

Vilma är så snäll och go. Hon blir attackerad av Alma som hoppar på hennes rygg, klänger sej fast där med ett ben på varje sida och biter henne i kinderna, men hon säger ingenting. Står där en stund och om Alma inte hoppar av springer hon iväg så att Alma glider av och hoppar upp nånstans där det är svårare för Alma att komma åt henne. Ofta får hon gömma sej för Alma och när hon vill vila ifrån henne en stund kommer hon in till Valle och är med honom. Han är ju lugnet själv så hon är inte van vid såna där burdusa lekar.

Alma i sin tur förstår inte varför alla är så tråkiga. “Kom igen nu, lek med mej!” ser hon ut att säga. Nog hade Vilma lekt med dej, Alma, om du bara var lite lugnare och inte hoppade på sådär. När du blir större och förhoppningsvis slutar med det kommer Vilma att vilja leka. Jag ser ju att hon egentligen tycker om och är väldigt nyfiken på att lära känna denna “kattastrof” till lillasyster hon har fått, men hon är för mycket bulldozer än så länge. När Alma ligger i soffan och vilar kan Vilma sitta och titta på henne länge. Som att hon försöker komma underfund med vem denna vackra, lilla, skitjobbiga tös är. Och hur sjutton hamnade hon hos oss. Och varför just hon var tvungen att råka ut för denna prövning.
Men det är samtidigt bra, för jag tycker att Vilma tuffar till sej lite. Hon är egentligen ingen mes, för hon har ett jäkla temperament, så när hon har fått nog, då är det Alma som kommer rännande med Vilma efter sej. Det är härligt att se. Vilma kan också morra och slå till vid behov, så inte lider hon av denna kattastrof, det är bara det att hon är för snäll.
Jag önskar att Valle också kunde vara det. Men när Alma är stor nog och Valle är frisk ska jag klippa klorna på dem alla och sen släpper vi dem tillsammans och ser vad som händer. Blir det gurgel så kan de iallafall inte klösa ihjäl varann med sina trubbiga klor. Men Alma måste hyfsa till sej. Vi kan inte ha henne ridande på Valle, han skulle bli tokig. Däremot gillar hon närhet, vilket Valle också gör, så de skulle nog älska att ligga tätt och tvätta varann och mysa på. Det är ju Vilma väldigt dålig på, hon som är så rädd för närhet. Dock får vi pussa på henne nu. Det är nästan så hon börjar gilla det mer och mer. Kanske är det för att hon ser att vi pussar och goar så mycket med Alma så hon känner att hon också vill bli pussad på. Det är bra det, för hon är så jäkla fin så det är svårt att låta bli.

…älskade pälsklingar…knäppgökar…småhäxor…pälspirayor…ni är det finaste vi har… 

Jag har faktiskt tid över för de andra två också. Det är inte så att jag helt glömt dem, om än jag är mest med Valle nu, men det är för att han kräver min uppmärksamhet just nu och då får alla andra acceptera det. Och det gör de ju. Varken Alma eller Vilma klagar. De är så glada och tar tacksamt emot när jag lägger ner tid på dem. Det kan vara att jag sätter mej ner med dem och leker lite, kelar lite och kammar och ja…bara är med dem lite. Det passar jag på och gör när Valle sover. Och det gör han ju väldigt mycket nu.

Men då man inte skriver om det så är det ju lätt att tro att det inte görs. Och kanske saknar ni lite Alma och Vilma bilder så här kommer en på dem tillsammans. Och lite rörliga bilder kan jag bjuda på med.

…de är så fina…alla mina små håriga barn…älskar alla lika mycket… 

Det har blivit en riktig kattblogg det här, eller Valleblogg kanske man ska kalla den, men det är ju mycket Valle nu i vår vardag. Det blir ju så, när nån är sjuk så kretsar allt runt den. Men han är iallafall på bättringsvägen och det är ju sååå skönt. Fortfarande väldigt mager, men nu är han inte lika kantig utan man känner lite, lite mjukhet runt hans beniga lekamen och magen känns rundare av all mat han sätter i sej.

Jag hade en tratt sen tidigare som vi klippte av så att han ska komma åt mat och vatten lättare, men inte kunna klösa på halsen där sonden kommer ut. Han är ju hur söt som helst i den.

Han är sej mer lik. Ligger aningen bekvämare och ser inte ut att må illa. Idag är förresten första dagen han inte fått nåt mot illamående och han har inte kräkts nåt. Jag är ju så nervös att han ska göra det och kräkas ut sonden. Det får bara inte hända!

Det är så skönt att han äter själv. Att man bara behöver ge medicinen i sonden. Det gör jag tre gånger om dagen istället för nästan varje timme när jag matade honom tidigare. Allra helst nu när vi jobbar också, då hade det blivit lite jobbigt när han ska ha mat så ofta och man är hemifrån sju timmar. Det hade ju inte gått. Då hade man ju fått mata så mycket de andra gångerna för att han ska hinna få i sej det han ska ha. Så det är så himla bra att han äter själv. Fast jag fick ge honom Mirtazapinen ändå. Det tog så lång tid innan han gick och åt, och med tanke på hur mycket han ska äta per dag och hur mycket han ska gå upp i vikt tyckte jag att det var bäst att ge aptithöjande, och det tog ju bara en liten stund innan den verkade. Och han äter så bra. Trots att det är kyckling och allt. Det äter han ju inte annars, mer än när han får lite av bröstet från en grillad kyckling. Ingen kattmat med kyckling har dugt tidigare.
Iallafall…såret tvättar jag varje dag med sårtvätt och kompresser. Det köpte jag också på appo. Och handskar och handsprit. Det är viktigt att vara riktigt ren. Och det ser bara fint ut. Ingen svullnad eller rodnad, bara lite, lite gegga och blod, men det är så det brukar se ut i ett öppet sår.
Just nu ligger han bredvid mej, här på skrivbordet, och sover utan tratt runt huvudet. Han är så pass frisk att han till och med har börjat tvätta sej – sjuka katter slutar ju med det – men det är inte så lätt när man har den där eländiga tratten i vägen. Nu kan han göra det under min bevakning. Jag är livrädd att han ska klia sej och dra ut sonden i samma veva. Det får bara inte heller hända!
Nu ska han äta antibiotika ikväll och tre dagar till. Efter det skulle man kunna ta bort sonden, men vi får se hur det blir med det. De kanske inte gör det förrän det är dags för återbesök. Det blir nån gång efter trettondagen. Ååh vad det skulle vara kul att komma med en femkilos dunderklump och säga… – Det skulle till en kvinnlig veterinär innan nånting hände! Fast…gubbarna gjorde väl så gott de kunde. De kanske inte förstod hur illa däran han var. De ville ju att han skulle bli bättre så de kunde göra en biopsi och se exakt vad det var för inflammation han hade. Men han blev ju inte bättre, man måste ju få bort inflammationen för att det skulle ske. Så tokigt det kan bli.
Nu drömmer han att han äter. Det är en väldigt effektiv meduxin, den där Mirtazapinen.

…jag längtar så tills det här är över…tills man kan se tillbaka på det här som ett minne blott… 

Han vaknade och gick iväg och åt innan jag hann publicera detta inlägg.

Det finns en kattmalt som man ger katter för att pälsen de får i sej lättare ska passera genom tarmen och ut istället för att de ska kräkas upp det, eller ännu värre, fastna i magen.
“Om man inte får i dem det oralt kan man smeta det på tassen. Katter är så renliga så de tvättar genast bort det och på så sätt får de i sej malten”, står det att läsa.
Så igår strök jag glatt på smeten på Vilmas tass, för jag är lite orolig att hon inte får ut pälsen hon sväljer eftersom vi aldrig sett henne kräkas upp nån hårboll.
Idag har hon fortfarande kvar den bruna smeten på tassen.
“Pffff”, säger hon, “det där får DU tvätta bort”.

…jahapp…så renlig var hon… 

Vi vägde Valle igår och han har gått upp 152 g sen vi hämtade honom i måndags. Skålen han ligger i väger 398 g så man får dra av det från 4120 för att se vad han väger.

När jag skulle mata honom runt femtiden igår så kom det upp vatten ur nosen på honom så han frustade och fnös. (Man ger alltid 2 ml vatten före och efter.) Sen vågade jag inte fortsätta med maten. Och kvälls-antibiotikan fick han inte heller, men jag gav honom kortisonet oralt. Den tog han så snällt efter lite tjatande. Eftersom jag inte matat honom på hela kvällen gav jag honom Sheba laxpaté innan läggdags, kanske 23.30 nån gång, och till min förvåning och glädje åt han nästan hälften först. Sen, när jag lagt mej, gick han och åt lite till och sen lite till innan jag somnade ordentligt. När vi steg upp imorse var fatet tomt. Inte en klutt låg utanför på golvet. Och han har ätit av torrfodret också.
Jag ringde vet, för jag smsade igår för råd, och eftersom han mådde bra kunde vi vänta till idag ifall vi behövde hjälp, och han sa att vi kunde prova ge lite vatten och hände det ingenting så är det bara att fortsätta med medicinen. Så nu har han fått Cerenia och antibiotikan och det gick jättebra. Antagligen har han bara fått typ en liten uppstötning, för när sonden är inopererad i halsen kan den inte hoppa över till luftstrupen, som jag var rädd att den gjort, men nu är jag lugnare när jag fått veta det och vågar testa lite mer. Är det så att han äter så behöver jag inte sondmata, bara medicinera genom den. Efter idag är det fyra dagar kvar med antibiotikan, så länge till måste vi iallafall ha sonden, för den tar han inte oralt. Allt annat kan man truga i honom, så länge han inte mår illa, men inte den feta pastan som han ska ha så mycket av.
Nu imorse såg han hungrig ut igen så jag testade ge honom av den energirika maten, men jag tänkte att den äter han nog inte, det är ju i regel bara laxpatén som duger. Men jäklar i min låda, tror ni inte att han åt upp det med efter en liten stund. Sen gick han och drack vatten. Och han har äntligen gjort tvåan så vi vet att tarmarna funkar. Han pinkar stora kluttar så allt det gruset som han hade i urinblåsan borde vara utsköljt nu.
Alltså, jag är så glad, så glad!

…ger Mirtazapinet bara om han inte äter själv…det är aptithöjande… 

Idag är Valle betydligt bättre. Han rör sej mer, kommer och pratar och har till och med ätit lite själv. Han får äta av sin Gastro Intestinal, som är skonsam mot magen, för jag tror inte det är allergi, för varför är han bara allergisk kring jul? Jag tänker att det nog mest troligt är parasiter som han fått i sej under sommaren och symptomen visar sej på vintern.
Iallafall så är det så himla skönt att han börjar likna sej själv igen. Inte vet jag om det är för att antibiotika och kortison börjar göra sitt, eller om det är Mitrazapinet som börjar gå ur kroppen – han blir ju hög av dem och lite vinglig och stissig på nåt sätt – men han ser så mycket kryare ut nu. Om han fortsätter att äta själv kommer jag inte ge honom av det. Den skulle han få av imorgon och fortsättningsvis var tredje dag, men den är ju bara till för att höja aptiten. I så fall kan man ge den sen om han börjar matvägra igen. Inget man behöver ge en viss tid, så som antibiotikan och kortisonet, för det får man ju inte avsluta hur som helst.
Annars är allt frid och fröjd. Ingen vanlig jul, men det känns bra ändå. Vi får hoppas att nästa år blir bättre. Nu går vi mot ljusare tider, ett nytt år och förhoppningsvis en trio friska glada katter. Och om man får önska…att alla är vänner och trivs tillsammans.

…nu måste han bara få lite hull på kroppen så han blir mer motståndskraftig ifall nåt mer inträffar…

När vi var och tände ljusen hos farsorna hade de gjort så mysigt vid granarna. Överallt lyste gravljus och vid en gran hade nån gjort en snölykta. Så gulligt ♥

Valle är inte piggast, men han blir väl bättre vad det lider. Det går då bra med matningen. Det enda som jag blir halvt galen på är antibiotikan. Det är en sån där fet pasta som han ska ha en lååång korv av. “Slamma upp i lite vatten och ge i sonden”, står det. Jojo…slamma upp bara. Lätt som en plätt. INTE! Man måste värma upp det i varmbad, inte kokande vatten, men varmt från kranen och sen måste man röra, röra, röra om i en kvart ungefär innan det har lösts upp. Varför måste man göra sån otroligt besvärlig medicin. Varför är det så svårt att få små tabletter som är lätta att ge oralt, eller som nu, lätta att krossa och blanda i lite vatten? Neeej, vi gör den så fet som möjligt och gärna lite äcklig så inte en kattjäkel vill äta den. Och så ska man vara tvungen att ge ordentliga doser. Inga små mängder, det är ju ingen sport. Vaffaaan!! Vill de inte att katterna ska bli friska??!?
Nåväl…till slut har den ju smält och blandats ut med vattnet och sen är det bara att spruta in i sonden. Mycket lättare än att ge oralt. Det hade aldrig gått, kan jag säga.
Idag har han fått i sej en hel burk med blötmat. Han får en kaloririk sort så han går upp i vikt, gärna till 5 kg, och sen får vi väl fortsätta med allergimaten, om han nu är allergisk.
Jag längtar så tills det här är över. Jag längtar till han är frisk och kry igen. Lika busig och mysig som han brukar vara. Sen att han har spondylos får vi ta itu med sen.
Ha en fortsatt trevlig kväll alla…och ni som inte haft nån – hoppas den blir bättre snart.

…har fått en massa fina julklappar, men att Valle fick en andra chans är den bästa…

Potatisen står på spisen och kokar, den är till julsalladen, sen ska jag griljera min lilla julskinka. Jag vet ju inte om den ens smakar skinka. Den smakar nog korv med juliga kryddor, men griljeras ska den och sen är julmaten klar. Det blir inte så mycket mer än så. Vi köpte fryst färdig Janssons frestelse, som inte är dum alls om man inte orkar laga själv. Tycker man den är för salt så lägg till lite grädde.
Håkan är hemma hos sej och fixar lite, sen kommer han hit och slår in alla mina julklappar, det har han inte gjort än. Och sen ska vi väl äta och se Kalle Anka och öppna klapparna.
Valle ligger i sin skål på bordet. Han har sluppit tratten, den är inte så kul att bära. Och han fastnar i alla möbler när han ska passera. Donk, donk låter det hela tiden. Stackarn.

Jag matar honom varje timme. Idag ska han ha 133 g. Jag sprutar in 2 ml vatten varje gång före och efter, men han går och dricker själv så jag behöver inte ge mer. Sen är maten utspädd i vatten, så den är som en soppa för att kunna få in den i sprutan och genom sonden. Så vätska får han i sej. Jag tycker att han redan känns bättre. Han är ju fortfarande benig, men huden känns tjockare och magen rundare. Det känns jättebra!

…låter ju inte så lite tokigt, julaftonsförmiddag…som att man inte kan bestämma sej… 

…till er alla

Veterinären ringde idag. Valle vill inte äta. Inte ens med aptithöjande. Så hon, det var en hon idag, ville göra en ny ultraljudsundersökning, för det är svårt att se på andras “bilder”. Och sen föreslog hon att man skulle operera en sond på honom och mata honom den vägen. Då kan vi få hem honom under julhelgen och man har koll på hur mycket han får i sej och det blir inga problem med medicineringen, för den gör man också via sonden.
Gör’t, sa jag.

Ultraljudet visade på nån form av inflammation i gallan, precis som innan, han kan även ha inflammerad tolvfingertarm, och så tog de ett nytt blodprov, det visade bra lever och njurvärden, men han hade en sorts vita blodkroppar som tydde på antingen allergi eller parasiter. Alltså skulle vi göra det dyra bajsprovet igen, men då fanns det ett billigare på appo, Kolla masken, men väl på appo sa apotekaren att det räcker med att vi ger Milbemax, den tar i stort sett alla parasiter och man kan ge den utan att de har mask, så länge man inte ger för ofta, för då verkar det inte. Vi avmaskar inte ofta, så jag köpte det. Mycket billigare än Kolla masken. Men det ger vi sen, efter julhelgen. Vi hade ändå inte kunnat kolla masken förrän efter trettondagen, för det finns ingen vi kan skicka det till när det är julhelger.

Sen har han fått med sej aptithöjande Mirtazapin och Cerenia mot illamående. Jag fick hämta ut antibiotika som jag ska börja ge imorgon. Jag har gett honom kortison. Jag har matat honom en gång och gett vatten. Ska snart mata igen. Han gick och drack vatten själv så jag får vänta med matningen en stund då.
Vi var nyss på appo igen och köpte handsprit, plasthandskar, sårtvätt och kompresser, för såret ska göras rent varje dag och kollas så det inte svullnar eller blir infekterat på nåt vis.
Han var och pinkade på lådan för en stund sen. Länge satt han. Bra, då kissar han ut de där små partiklarna som han har i urinblåsan så det inte fastnar i lilla snorren och gör livet ännu surare för honom. Nä, men…det ser ut att kunna gå vägen detta. Nu måste han väl ändå bli frisk.

…jag sa ju att jag skulle tvångsmata honom…att det skulle bli sondmatning anade jag ju inte då…

Känner mej lite bättre nu när jag läst lite om kortison och vad den är bra för.

Kortison är en vanlig behandling vid många sjukdomstillstånd hos katt, inklusive allergier, astma och immunologiska sjukdomar. Kortison har flera olika verkningsmekanismer, bl. a. kan det trycka ner det egna immunförsvaret vilket leder till minskad inflammation i kroppen eller i huden.

Om den har börjat verka kanske han är i lite bättre form idag. Kanske inflammationen i gallan och tunntarmen har börjat ge med sej. Håller tummarna.

Jag sitter här, mitt i natten, eller tidig morgon, fast de allra flesta sover nu. Klockan är 03.17 och jag vet att jag borde försöka få lite mer sömn, men jag kan inte sova. Jag är så orolig för Valle. Det far en massa tankar i huvudet på mej och jag vaknar hela tiden så till slut kände jag att det är ingen idé att ligga kvar. Jag kan lika gärna sitta uppe och oroa mej. Det blir ju bara att man vrider och vänder på sej i sängen så man väcker Håkan till slut. Han sover ju med mej när Valle inte är hemma. Då behöver vi ju inte stänga in Alma.
Valle är ju på bästa stället, det är inte det jag oroar mej över, det är när han ska komma hem igen och inte äta medicinen som gör att han kan äta och slipper ha ont och må illa, så att han i sin tur inte vill äta maten eller dricka vatten och tynar bort. Just nu är han så mager så det finns liksom inga marginaler. Han har inget att ta av.
Det är ju tur iallafall att jag är ledig i några dagar och kan se till att han får i sej nåt, men det är ju bara det att, får han inte i sej medicin så kommer han ju kräkas eller matvägra.

Undrar om kortisonet har börjat verka? Det är tredje tabletten han fått igår kväll. Om de nu har gett honom nåt, men veterinären skrev då upp det iallafall. Jag visade vilken sort också, om det nu är så att det finns många olika. Kanske han är lite bättre då när han kommer hem i så fall. Kanske min oro i magen är felaktig. Kanske han är mycket bättre nu när han fått i sej mat och vätska. Kanske allt går bättre nu?
Allt jag kan göra är att hoppas.

…det vore den bästa julklappen om han är på bättringsvägen… 

De ringde från djursjukhuset och berättade att Valle har redan piggnat till av droppet och de gav honom Cerenia mot illamående. Då hade han kikat lite på maten, men inte ätit något. Efter nån timme tyckte de att det var dags att ge Mirtazapin, det som höjer aptiten, och han har redan ätit litegrann. Så nu får han vara kvar till imorgon och sen får vi prova igen hemma och jag kommer att ge honom vatten så jag har koll på hur mycket han dricker och då slipper han ju, om han inte vill dricka mer förstås. Sen hoppas jag att jag ska kunna ge honom Mirtazapin hemma utan att han spottar eller skummar ut det, för då kommer han att äta här hemma också och får han i sej kortison så är det också aptitretande. Då klarar han sej hemma över julhelgen – då det är ännu dyrare än en vanlig helg till och med att ha honom inlagd – och ifall han måste läggas in ännu en gång så blir det på en vardag och nästan halva priset. Men nu ska han bli bra! Jäklar, om jag så ska tvångsmata honom!

…han har legat inne i sex timmar och redan börjat äta…halleluuuja!!… 

Valle tar inte pepcid, äter inte och dricker inte självmant. När man ska ge pepcid, som tar bort illamåendet, så börjar han tugga fradga så det skummar ur munnen och hänger dregel i mungiporna. Tablettbiten lixom löses upp i saliven och rinner bort. Kortisonet tror jag iallafall att han har fått i sej. Då skummar det inte likadant och jag har inte sett nån tablett flyga iväg när han skakar på sej efter att vi har släppt honom, vilket han gör med andra tabletter. Han låtsas svälja och sen slungar han iväg dem. Andapsinen låtsas han också svälja och sen skakar han ut allt så det blir vitprickigt överallt.
Att få vätska i sej är livsviktigt, så när han inte drack själv gav jag honom i en sån där medicinspruta, ungefär varje kvart, från klockan åtta igår kväll. Klockan tolv gick han och drack själv så jag hoppades att han skulle börja dricka och kanske, kanske äta under natten. Jag vaknade runt fyra och gav honom vatten i spruta, då skummade han så där som med pepciden. Sen kräktes han upp det lilla vatten han hade i sej. Jag får ju panik och var tvungen ringa till djursjukhuset igen. Han måste få en sista chans. Får de i honom vätska och aptithöjande, samt kortison så kanske han kommer igång med ätandet igen och kanske klarar sej. Jag vill inte att han ska dö!

Men han är så mager, stackarn. Det har gått så himla fort här på sistone. Han har ju haft problem med kräkningarna till och från i ett par år nu, men det har ju alltid löst sej. Fast det är klart. Det gör ju inte alltid det. Ibland slutar det illa.
Jag frågade om man inte kan ge antibiotika utan att veta exakt vad det är för inflammation han har. Han klarar inte att öppnas nu och ta biopsi. Och visst kan man det, men bara om det är på liv och död, fick jag till svar. Man ger inte annars av nån anledning. Fast är det inte det nu då? Är inte Valle döende? Om tabletten så kostar 1000 kr styck så blir det ju ändå billigare än att hålla på och lägga in honom hela tiden, eller göra biopsi för 15000 kr. Jag vet inte. Jag vill bara inte att han ska dö, men jag måste nog acceptera det om han inte kommer igång nu med maten, för han ska inte behöva plågas mer och vi kan ju inte betala hur mycket som helst. Vi kommer nog ändå sitta med ännu en urna till samlingen och stort minus i kassan. Känns inte så kul alls.

…jävla skit…ingen kul jul detta… 

(Han är nyrakad, för att inte få i sej så mycket hår.)

Börjar ni känna att det är full fart mot julen än? Det gör jag. Men denna julen har varit så konstig så jag är inte så brydd över att den snart är slut som jag brukar vara. Fastän jag känner att jag inte riktigt hunnit ta in att det är juletider. Det enda jag ser fram emot nu är ledigheten. Visst ska jag jobba klämdagarna, men det blir ändå mycket ledigt. Det räcker åt mej.

Veterinären ringde angående provet på folsyra, som vi även gjorde på Valle och nu ligger han på normal nivå, så det har gett resultat att ge denna Fortifloran. Alltid nåt bra i allt elände. Vi kom också överens om att prova ge Valle kortison och se om det ger nåt resultat. Att han har inflammerad tunntarm och gallblåsa kan bero på allergi mot nåt i maten, så då råder kortisonet bot på det och så får han hypoallergenic torrfoder, så kanske han blir frisk. Vi fortsätter ändå med pepcid och andapsin och hoppas att han inte ska ha ont och att han slutar kräkas. Nu behöver han läka och gå upp i vikt. Han är så mager, stackarn. Pigg dock och tigger när Håkan ska äta nåt gott pålägg. Han griljerade färdigt sin julskinka idag på eftermiddagen och Valle stod med framfötterna på stolsryggen och ville också smaka. Det kunde vi inte låta bli att ge honom. Bara några få små, små bitar. Han är ju så söt när han står där med sina stora uggleögon och tycker att det doftar så gott.  ♥♥♥

Imorgon ska vi klippa honom så han slipper få i sej så mycket hår, även Vilma ska bli snaggad. Sen är det bara att be till djurguden att han ska hjälpa Valle att bli sitt gamla jag igen. Nu har han lidit nog. Nu ska han bli bra. Och slippa gå igenom en operation och biopsi. Huuujedamej, det vill vi inte att han ska behöva genomlida. Det räcker nu!

…snälla, snälla, gör så att det här ska fungera…

Ser ni nåt annorlunda med mej? Jo, men kolla noga nu! Jämför med bilden på sidan då. Det är nåt som är nytt på mej. Jag fick en julklapp av mej. Är jag inte snäll? Det är inte tröjan eller byxorna, som för övrigt är mina gamla snickarbyxor som jag fortfarande kommer i. Jag har minsann blitt lite smalare med min diet. Hur kul?

JA! Det är ju glasögonen! Jag beställde med mitt recept från Synoptik på Lensway. De kostade 844 kr. Jo, ni såg rätt, åttahundrafyrtiofyra kronor! Mina gamla från Synoptik kostade 5000 + 500 för nåt jag tog extra, men minns inte vad det var. Det är ju lite skillnad va? Nu kan jag ju beställa nya så fort det blivit en liten rispa.
Apropå det, jisses så repiga mina gamla är. Jag ser knappt med dem i jämförelse. De nya känns som att de har mycket högre styrka. Härligt, nu ser jag igen.

…och till och med jag kunde hitta såna som passar utan att prova först…hur grejt?…

Så har vi varit med Valle på ultraljudsundersökning. Inte blev man ju mycket klokare, men lite mer vet vi, dock inte exakt vad han lider av, för att få reda på det måste man göra en biopsi.
Vad vi vet i nuläget är att det är nåt som inte stämmer med gallblåsan. Den ska vara helt svart på skärmen, men det var lite ljusa fläckar, inte stenar, men nånting som kan tyda på inflammation. När jag googlar på det så kommer det upp leversjukdomar eller gallsten. Valles levervärden är fina. Sen borde han ha diarré också, vilket han inte har haft förrän imorse, då kom det en liten lös klutt. Så man blir ju inte klok på vad fasen det är han har.
Sen är även tunntarmen sej inte riktigt lik. Det kan också bero på inflammation. När jag googlar det kommer det bara upp IBS, irritable bowel syndrome, där symptomen också är kräkningar och/eller diarréer. Han har ju bara kräkningar. Hans avföring har varit helt normal. Jag fattar inte. De symptom han har finns inte utskrivna nånstans. Han har en egen liten åkomma som ingen annan nånsin har haft…?

Sen i all bedrövelse kostar det ju också. Vi är redan uppe i 20 000 kr. Om man behöver göra en biopsi, för att få reda på exakt vad han lider av och behandla honom därefter, så kostar den 15 000 kr. Inte nog med det, den är även mycket riskabel då han först och främst kommer vara nersövd, de kommer att öppna upp magen och köra in nånting i gallblåsan för att ta en provbit, vilket i sin tur kan leda till infektion, som i sin tur kan leda till Valles bortgång. Då sitter vi där med ett stort minus på kontot och ännu en urna till samlingen. (Vi har inte grävt ner Hampus och Nalles ännu.)

…ja, vi har mycket att fundera över nu i jul och nyårshelgen, hur vi ska gå vidare… 

Nu har jag bakat en kardemummakaka också, med lite kanel i för julens skull. Sen ska jag baka schackrutor också, men jag måste handla smör först, för det är slut. Därefter ska det nog räcka med fikabröd. Lite lust har att baka “vita pepparkakor” också, för det är så längesen jag åt dem, men det får vänta till påsk. Jag brukar ju ha dem då istället så blir det lite mindre till jul, har ju påsk-kakformar också, men det har inte blivit på länge, för förra påsken var vi på ranchen, så det blev inget bak där, och året innan var vi sjuka i influensan på påsken, så det bidde inget då heller. Men jag har ju fått lite av lilla storasyster, för hon brukar ha till jul, så det är väl därför jag har överlevt.
Fast det som jag har bakat nu är också himla gott. Lussebullarna…mmmmm…så himla goda! Att jag inte tänkt på att baka dem så där innan. Det kan i och för sej bero på att jag är, eller har varit, ganska traditionsbunden och har väl inte velat att det ska vara på annat sätt än det traditionella, alltså vanliga lussebullar utan fyllning. Det är ju visserligen också gott, men att baka dem som vaniljbullar, tvinna och forma till lussekatter, det var…hur är det hon säger, Birgitta i Hela Sverige bakar…”rasande elegant!”

…månntro om man ska skiva den färdigt innan man sätter i frysen?… 

Håkan sitter och sjunger It’s the final countdown.
Håkan: När låter jag mest som sångaren i Europe?
Jag: Vid andningspauserna.

Valle är hemma igen. Vi fick hämta honom klockan 16.00. De gjorde kontraströntgen, men hittar inget stopp. Vätskan var nere i grovtarmen och då kommer det ut, det brukar inte fastna där. Sen såg de, när de kollade lite närmare på röntgenbilderna, att han har nåt fel i ryggraden, tror det hette spondylos, det blir som små taggar på kotorna, vilket leder till att de får ont och svårare att röra sej. Vi har inte märkt nåt på Valle än, han hoppar ju fortfarande upp till fönstret, dock inte direkt från golvet, för vi ställer ju alltid möbler intill som de kan hoppa på först och sen till fönstret. Visst ligger han och sover mycket, men det gör väl alla katter? Det är iallafall något vi inte har märkt av tidigare, det var nåt de bara upptäckte lite slumpmässigt på röntgenbilden. Inte heller kräks man av det, så det har inget med symptomen att göra. De hittar som sagt inget fel, men vi har bokat en tid på torsdag för ultraljudsundersökning så får vi se vad de hittar på den.
Spondylos kan man inte göra nåt åt annat än ge smärtlindring, så kanske han inte får så hemskt många år till om han ska få ont. Inte heller är det nåt vi kommer att ge honom än, då han inte verkar ha ont av det än och de pillren kan ge en biverkning med kräkningar och diarré, och det är ju nåt som han inte ska få nu, han måste bli frisk först.

Har alldeles nyss gett honom en fjärdedels tablett pepcid, som är bra mot illamående. Om han har magkatarr så kan man ge det tillsammans med Andapsin. Och äntligen har nån tänkt till. Dessa tabletter är små i sej och när det bara är en fjärdedel så är det ännu lättare att få i honom den. Gick som en dans. Så den ska han få och så ska jag raka honom igen så han bara har en lejonman kvar. Då får han i sej mindre hår och slipper spy ut hårbollar eller att de orsakar gasbildning i tarmarna, ifall det nu var nåt sånt. Är det det så kommer han snart att bajsa ut det med kontrastvätskan.
Han äter bra, vi köpte en allergidietmat som han tycker mycket om, han har nog känt att den är bra för magen, så med den och allt annat kommer han nog förhoppningsvis att sluta kräkas och bli en frisk och glad liten Valle igen. Kanske får han ont i ryggen i framtiden, men det tar vi då. Just nu fokuserar vi på att han får behålla mat och dryck i magen.

…håhå jaja…inte bara kul med djur…men det är smällar man får ta… 

Det blev ju inga lussebullar igår eftersom vi åkte till Djursjukhuset med Valle, så jag fick baka och fira Lucia idag då. Jag har lyssnat på Luciamusik och sjungit här för mej själv och fick för mej att jag skulle testa göra lite nya bullar. Jag kavlade ut degen, smörade och strödde socker och vaniljsocker ovanpå det och sen vek jag degen dubbel, skar strimlor som jag virade innan jag formade dem till olika figurer, sen penslade jag på ägg och strödde pärlsocker som avslut.
Om de blev goda? Jo, fasen också! Det är de godaste lussebullar jag har ätit…nånsin! MUMS!

…nu blir det dessa varendaste jul i evigheters evighet… 

Så var Valle tillbaka på djursjukhuset. Han började kräkas igen, inte många gånger, bara fem på ett dygn, men det var inga matrester utan bara klar, lite skummig vätska, vilket tyder på att han inte ätit något. Och han drack inte heller, så innan han blev så uttorkad och mager, som för två veckor sen, åkte vi in med honom för att kolla vad fasen det är som får honom att må så dåligt.
Han har ju mått rätt så bra sen förra gången vi var, men igår kom han och klagade högljutt igen, som att han vill berätta nånting, men jag förstod ju inte vad det är han vill, så jag tänkte “får se om han börjar kräkas nu, då är det det han vill säga, att han mår dåligt”. Mycket riktigt kom det strax efteråt. Sen på natten två gånger. Sen på förmiddagen medan vi var på jobbet och sist när Håkan var hemma på lunchen.
Veterinären kände och klämde återigen på magen, men den kändes normal och han har inte ont av det. Värdena var ju fina förra gången och har knappast ändrats sen dess så inga prover togs, men de röntgade honom och jag fick vara med och hålla honom. Han var stel som en pinne i början och ville inte slappna av, men när jag lutade mej över honom och viskade att han skulle vara lugn, kände jag att hans spända krampande släppte och vi kunde få två fina plåtar på magen.

Så vad fattas honom då? Jo, de hittade en gasbildning i tarmen och det beror mest troligt på en hårboll som inte riktigt vill ut. Inte blir det bättre av att han vägrar äta och dricka heller, för det behöver ju fukt och helst lite fett för att få en skjuts genom tarmen, så han lades in på dropp igen och så om han inte kräks mer skulle de röntga honom en gång till, redan ikväll, med kontrastvätska denna gång för att se om det är stopp nånstans och vad de i så fall sätter in för behandling. Men det känns så himla bra att det bara var det och inget farligare. Detta är ju lättare att få bukt på än till exempel cancer.
Sen vill de att jag ska boka en tid om cirka två till tre veckor för en ultraljudsundersökning och kolla magsäcksväggarna. Om de är tjocka har han mest troligt magkatarr. Är de inte det behöver vi ju inte behandla honom för det. Då var det nog bara den här hårbollen och gasen som gjorde att han bara vill kräkas och inte äta och dricka.
Det blir dyrt detta, men får han många år till är det värt varenda krona. Han är ju våran lilla prins. Mammas lilla hjärtegryn. Pappas ögonsten. Älskade lilla Valleman ♥

…nu ska vi se till att han är korthårig baktill och bara “kragen” får vara långhårig… 

Jag hann baka och städa undan innan Håkan kommer hem. Han slutar nu så han är väl här snart. Så himla gott! Vi får fika sen när vi har ätit mat.

…tre burkar blev det…det räcker ju till jul och kanske nyår…mums!…

Det är ju Lucia på fredag. Herre min skapare vad det går fort nu! Men jag är inte stressad, alla julklappar är inhandlade och jag har ju alla julsaker framme, så det är bara för mej att luta mej tillbaka och ta in allt så njutningsfullt jag kan.

Jag har ju börjat med 4:3 dieten, som för övrigt funkar hur bra som helst, vilket jag kom på nu när jag ska baka till jul. Jag hade tänkt baka lussebullar idag och pepparkakor på torsdag så att det finns färdigt till Lucia, men jag har ju mina inte-ätar-dagar då och hur kul är det att baka när man inte får smaka nåt. Men så kom jag på att pepparkaksdegen ska ju stå i kylen över natten så då gjorde jag den idag, bakar ut dem imorgon och så tar jag lussebullarna på fredag så de är klara tills Håkan kommer. Då får jag ju smaka allt! Hur bra?

Så nu står den där i kylen och jag längtar till imorgon. Det ska bli så roligt att baka ut dem. Sen ska jag baka en variant av schackrutor också, fast med små hjärtan. Det blir nog juligt och fint. Sen ska jag baka nån form av sockerkaka. Kanske kardemumma så det inte blir för mycket pepparkakssmak. Russinmuffins är inte heller helt fel. Eller varför inte äppelmuffins med svenska äpplen? Jo, men det ska vara en massa gott till jul. Sen får vi promenera mycket under julledigheten så vi inte jäser alldeles för mycket.

Katterna turas om att vara inne i köket. Alma tycker det är så kul att komma ut så hon får springa av sej lite. Hon är ju i köket hela dagarna medan vi är på jobbet, så hon behöver verkligen få sej en riktig bensträckare.

Det funkar ju jättebra då Valle gärna tillbringar några timmar på mitt skrivbord eller i skålen på köksbordet. Och Vilma kommer och går som hon vill. Jag tror de tycker det är mysigt när jag bakar och står i, med julmusiken strömmande ur högtalarna. Det är då Valle brukar bli så busig och ligger och leker med nåt för sej själv, men nu är det några veckor sen. Han har inte busat så sen han blev sjuk, så han är väl inte riktigt sej själv ännu. Stackars liten. Men han mår betydligt bättre nu och dricker och äter ordentligt. Och kräks inte, peppar, peppar…-kaka. Nähä…

…det är så himla mysigt med julstök och julmusik…älskar’t…

Idag är det söndag och jag har tvättat typ hela dagen. Jag hade en full tvättkorg som nu är i det närmaste tom, bortsett från ett par träningströjor som inte ska sköljas med mjukskölj så de får tvättas separat sen. Lagat lite god middag, trots att det inte är min ätdag idag, men jag får ju äta litegrann. Jag har gjort lunchlådor till Håkan och det räcker även till middag imorgon och sen till varma mackor. Jag gjorde sån däringa vegofärs i ädelostsås med purjotäcke. Sååå gott!
Annars har jag umgåtts med mina små pälsklingar. Ömsom med Alma, ömsom med Valle och däremellan även med lilla Vilma, när hon nu väljer att komma dit där jag är.

Hon turas som sagt om att vara med Alma och Valle. Det är som att hon inte vill att nån ska vara ensam, och trots att Alma ofta är en besvärlig liten pälspiraya så går Vilma ut till henne ändå. Eller in, det beror på var hon är.

Vilma är så snäll. Hon gör inte en fluga förnär. Eller jo, det gör hon ju, men hon skulle inte kröka ett hårstrå på lilla Alma. Inte på Valle heller, om än han ibland hoppar på henne också. Han är lite lättretlig, den herren. Om det beror på hans stundom vacklande hälsa eller om han bara är en grumpy old cat har jag ingen kännedom om, jag vet bara att han har hoppat på Vilma även innan Alma fanns hos oss, så det är inte bara i förvirringen, som lätt kan uppstå när vi stoppar honom i hans avsikter att mörda lilla Alma och istället ger sej på närmsta liknande objekt, nämligen Vilma.

Åh, det låter så hemskt, men han är en jättego kisse däremellan. Han har bara nåt emot Alma och jag vet inte vad det är. Om han tycker att det är jobbigt som vi har det så är det ju bara han som kan stoppa det, för det är ju p.g.a honom som han inte får gå som han vill, när han vill. Och visste jag hur jag skulle ändra på det så hade jag gjort det, men alla tips man får och läser om är helt verkningslösa. Vi har feliway som ska vara lugnande, jo hej å hå bara. Vi har provat leka med dem tillsammans, jorå så att…Vi kelar med alla minst lika mycket, minst egentligen med stackars Vilma, men så fort man får chansen så gör vi ju det, så att alla ska känna sej lika värdefulla. Ingenting funkar. Han gillar inte Alma och kommer nog inte att göra det nånsin heller.
Vilma gillar han ju och ofta hittar man dem tillsammans i sovrummet, men Vilma litar inte riktigt på honom. Fast hon känner ju av hans energi, så då vet hon vilket humör han är på. Men hon gillar inte när han anfaller nätdörren till köket när Alma ligger på andra sidan och försöker fjäska för honom. Fast ibland lägger han sej nära och så ligger de bara och tittar på varann. Alma kråmar sej och gör sej till. Gnyr till lite kort och duttar i dörren som för att säga, “kom igen, gilla mej nu då!” Vilma ligger och bevakar det hela med uppspärrade ögon. Hon väntar väl bara på Valles raseriutbrott. Men de kommer mer och mer sällan mot nätdörren numera. Och jag väntar och hoppas att han ska vänja sej vid att hon finns hos oss och helt enkelt glömma bort att han hatar henne. Och bli lika snäll och go som Vilma.

Men det funkar ändå rätt så bra som det är nu också. Alma får ju komma ut och vara med oss andra en stund varje dag. Och det är ju bara korta stunder hon är helt ensam. Förutom när vi är på jobbet, men det har hon lärt sej och går snällt och lägger sej i Valles skål på bordet när vi klär på oss och ska åka. Inte ledsen alls. Så egentligen ska jag inte klaga, utan vara glad och tacksam att det inte är värre än så här.
Frågan är bara hur det blir till sommaren. Om vi ska kunna vara på ranchen eller hur det blir. Men dit är det en bra stund så mycket hinner väl hända på den tiden. I guess.

…och snart blir Alma lugnare och mindre besvärlig så Vilma kommer gilla henne ännu mer… 

Alma är ju, som jag tidigare förklarat, som en bulldozer. Hon far fram som ett jehu och ibland slutar det inte bättre än att hon har sönder nånting. Som till exempel mina små krukor, i hyllan på väggen i köket, som jag har hängväxterna i. Eller det var bara den ena som gick sönder, men då kan jag ju inte använda den andra heller.
Hur hon har kommit åt dem? undrar ni. Jag hade glömt skjuta in stolen, så hon har väl ställt sej på ryggstödet och slagit ner den ena helt enkelt, så den låg i småskärvor när jag kom hem en dag härförleden. Fast nu börjar hon bli så stor så hon når dem om hon hoppar från golvet, för de hänger ganska långt ner.
Alltså åkte vi in till Storheden idag på jakt efter en liten gran till bubblan, små krukor – i nåt material som inte går sönder när de faller till golvet – och hårspray. Det blev ju lite godis också förstås, om än det inte var tanken. Det blir det alltid när vi är på shoppingspree.
Iallafall så gjorde jag två flugor på smällen, för de små granarna jag hittade var i små vita plastkrukor, så jag köpte två. Det blev en till bilen och den andra ställde jag på hyllan ovanför soffan, bakom tomtarna, som ni säkert sett i filmen där nedan.

Det var ju toppen! Jag upptäckte det när vi gick där och sökte. Granen höll jag i handen och gick och hamrade med naglarna mot krukan så jag hörde det stumma klappret. “Den här är ju i plast”, sa jag till Håkan. “Ja men…köp en till och använd dem då”, tyckte han och why not lixom, de var ju stilrena och fina och ser ju faktiskt ut att vara i målad keramik.
Ibland går det bara så fort och smidigt. Jag var ju helt på det klara att vi skulle behöva åka runt i olika butiker, men icke det. Härligt!

…visst var det gulligt?…glasen bredvid ska inte stå tomma, jag ska sätta värmeljus i dem… 

Visst hade det varit det ultimata att få ta fram min fina gran, jag älskar ju den, men det är mysigt ändå. Jag har ju lite extra stjärnor i fönstret istället.

Köpte en gran till bubblan också, att ha på taket. Försökte dölja surfingbrädan och livbojen, men det gick sådär. Nåja, det blev fint ändå.

Lite julkänslor börjar jag få. Jag myser mer nu när Valle mår bra också. Det är ju aldrig kul när man oroar sej över något. Och ännu bättre hade det varit om alla kom överens så man slapp hålla på och stänga in någon i tid och otid, men vi börjar ändå vänja oss och Valle har inte protesterat mer. Det var nog ingen protest heller överhuvudtaget, det var nog att han var sjuk. Första gångerna kan det ha varit en protest, men här på slutet, när det blev oftare, så berodde det nog mest på att han hade ont och mådde illa, för sen han kom hem har det inte hänt en enda gång till.

Här kommer en lite bättre film på mitt mys i vardagsrummet.

…och julklapparna är färdiga och inslagna, julbaket har jag tid till, så ingen stress här… 

Satte en ljusslinga på utsidan av stjärnorna och det blev rätt så bra. Det lyser ju iallafall och det är ju det som är meningen. Jag är då nöjd.
Det var inte planerat att jag skulle filma och lägga ut det här så jag har inte hunnit städa undan allt riktigt, men ni förstår ju att köksstegen inte ska stå där mitt på hallgolvet och att pelargonen bredvid ska slängas. Att det är en pelargon kanske inte framstod som självklart, men det är det och den är död. Ni kanske inte ens hinner sen den, men den står där och nu vet ni varför.

…mer blir det inte nu…jag har ju förstås elljusstakar i sovrummet och datarummet, men det får ni se en annan dag…

Det tog inte så länge innan de blev vänner igen. Eller de var ju aldrig ovänner, men innan vi lät dem träffas. Så här låg de imorse, bredvid varandra på bordet. Vilma har nog saknat honom ♥

Jag har inte julpyntat klart än. Har bara fått upp några elljusstakar och stjärnor, men det ska fram lite mer. Inte lika mycket som jag brukar, men några juliga saker vill jag iallafall ha. Små prydnader och adventsljusstakar att tända ett ljus i varje söndag, så vi får se vad som kommer fram. Men det slutar väl med att jag tar allt ändå. Jag kommer gå där och tycka synd om allt, “jo men det är klart att du ska få vara med även denna jul”, kommer jag gå och mumla i sann Ferdinands-mamma-stil.
Samma julkänsla som annars har jag inte och kommer nog inte kunna uppbringa heller. Det är svårt när vi har det som det är med katterna, men jag ska göra så gott jag kan att slappna av och försöka njuta. Och försöka vara positiv och döva mitt dåliga samvete, trots att nån av Valle och Alma alltid får vara ensam stundtals på dagen. Åtminstone då Håkan inte är hemma, för jag kan ju inte vara med Alma och Valle samtidigt. Men Vilma brukar vara en stund med Alma, fastän Alma kan vara en riktig böld i arslet. Vilma tycker om henne ändå, för hon har ju sina lugna stunder också och då kan hon vara riktigt angenäm att ha att göra med. Så Vilma pendlar mellan Valle och Alma hela dagarna. Hon är så fin, lilla gomsi, hon vill nog också att alla ska vara vänner ♥

…fast egentligen behövs det inte mer…det räcker ju så här…jag får pynta i bloggen istället…