Valle och Vilma älskar också att vi har semester. Då får de vara ute nästan hela dagarna, nästan varje dag. När det regnar är vi ju inne, men jag har slutat tvinga in dem, jag säger bara ”hjälp, Valle och Vilma, det regnar, hjälp, hjälp” och då springer de in och är inte ett dugg purken, för det är ju ett val de själva har gjort.
Och nu när vi har inhägnat kan vi åka på snabbvisit hos folk utan att behöva stänga in dem först. Vi låser bara den inre dörren och så får de springa ut och in genom luckan. Vi har gjort så tidigare, när vi har åkt och handlat, innan inhägnaden, men inte när vi skulle vara borta nån längre stund. Nu har vi möjlighet till det, för nu är de mer skyddade. Fast många gånger är de ändå inne när vi kommer tillbaka. De är som små ungar i det vilda, de går in i boet när föräldrarna lämnar dem för att söka föda.
De har det så gott här, ute på vischan, och skulle nog helst av allt bo här för alltid, men det kommer en dag då vi återvänder till min gata i stan, där jag bor, och nu till hösten får vi tillökning i familjen. Vi ska nämligen köpa ännu en liten krabat, fast ingen perser utan det blir en helt annan ras denna gången, som jag kommer att berätta mer om och visa bilder på då vi åker och besöker den lilla, nu inom snar framtid. Då kanske det blir lite roligare att vara i mitt lilla residens och blir inte lika uttråkade när de är fler. Förhoppningsvis.
Men dit är det ett tag. Vi har ett par månader kvar att stanna och fixa klart med allt här. Sen kommer vi hit igen lite nu och då, turas om ett par veckor här och ett par där. Och till jul och nyår ska vi sitta här och mysa vid brasan.
Det är bra att lilla bäbisen inte kommer vara ute förrän nästa vår. Då är hon kastrerad och klar, har fått lite respekt för det ”farliga” därute och kommer även hon att stanna kvar på gården. Om än den är inhägnad så kan hon ju annars kanske få lust att prova smita. Det har ju inte Valle och Vilma, de är så nöjda med att befinna sej i närhet till huset och har inget sug efter nåt äventyr längre bort. Jag inbillar mej att det har med rasen att göra, men det kanske är likadant med alla, vad vet jag.
Valle och Vilma stannar som sagt på gården och inhägnaden är ju för att skydda dem från yttre angrepp, så som nyinflyttade vita schäfrar o dylikt, som man inte har nån vetskap om ifall de är farliga eller inte. Sen är det ju andra katter som stryker omkring här och kan vara ett eventuellt hot de med. Men inte så länge det är ett stängsel emellan dem. Sen kommer de inte åt att skvätta på dörren heller, som de har gjort tidigare för att berätta att de hade vägarna förbi. Intressant för Valle, not so much för oss, bara irriterande.
Nästa sommar inhägnar vi baksidan också, eller det är ju egentligen framsidan, för den ser man ju från vägen, men för mej blir det baksidan då jag tycker att framsidan är där dörren är. Iallafall så ska hela gården få stängsel så de har lite större att springa omkring på. Lite besvärligare för oss bara, de gånger vi ska stänga in katterna och de inte alls är med på noterna. Nu fångar vi in dem på nolltid. Det kommer ta lite längre tid sen när de har hela gården att springa och försöka gömma sej på. Och ännu lite besvärligare när man har en tredje att fånga in. Men man vet aldrig, det kanske blir en lydig liten tös av henne. De har ju så olika personligheter, så det ska bli kul att se hur hon blir.
Valle och Vilma är iallafall de snällaste, finaste och goaste som finns. Vilma börjar visa tecken på att bli lite som Hampus. Hon förstår så mycket mer än vi anar och vill hon så är hon väldigt lydig. Och ju äldre hon blir, desto mer visar hon att hon förstår och gör som jag säger, fast ibland håller hon bara inte med mej om vissa saker och tycker att hon vet nog bäst själv och då kan vi hamna i en liten dispyt, men det går lika snabbt över. Snart är vi vänner igen och hon är extra go och fin och lydig.
Valle börjar ju vara en så gammal herreman att det är nog mest jag som lyder hans minsta vink, så han får som han vill. Jag vet ju inte hur länge vi får ha kvar honom så jag vill ju skämma bort honom så mycket som möjligt den tid han har kvar, men jag skulle tro att han också förstår långt mycket mer än han vill ge sken av. Han låtsas bara inte förstå för att slippa lyda order.
…i början på oktober får vi hem den lilla…lilla Alma som jag vill att hon ska heta… 
…(det är alltså min moster)… 
Garnet i mönstret heter Rowan tweed och har små vita prickar i sej som jag tycker blir så snyggt i tröjan, så jag hade gärna stickat i det, men vi får se hur jag gör. Det kan ju bli lika snyggt med det jag har. Men kanske jag stickar den i nån annan färg också. Typ mossgrön eller nåt. Om jag tycker det är kul med flätstickning så kan det bli så, för den här tröjan är ju så snygg! Hon i butiken tyckte också det och undrade, som lite för sej själv, om man kunde låna boken i biblioteket. Men det kan ju även hända att mönstren finns gratis på nätet. Den är ju så gammal boken. Den beställde jag för länge- längesen av Håkans syskonbarn, när de sålde julböcker, och de är vuxna nu, så den har några år på nacken. Och nu, äntligen, ska jag sticka denna tröja, som jag velat så länge.
Så här kommer den bli. Är den inte fin? Jag tycker den ser så julig ut, men visst kan man ha den vilken tid på året man vill, det är ju som sagt inget julmotiv.
paulastina.me 