När vi var och tände ljusen hos farsorna hade de gjort så mysigt vid granarna. Överallt lyste gravljus och vid en gran hade nån gjort en snölykta. Så gulligt ♥

Valle är inte piggast, men han blir väl bättre vad det lider. Det går då bra med matningen. Det enda som jag blir halvt galen på är antibiotikan. Det är en sån där fet pasta som han ska ha en lååång korv av. “Slamma upp i lite vatten och ge i sonden”, står det. Jojo…slamma upp bara. Lätt som en plätt. INTE! Man måste värma upp det i varmbad, inte kokande vatten, men varmt från kranen och sen måste man röra, röra, röra om i en kvart ungefär innan det har lösts upp. Varför måste man göra sån otroligt besvärlig medicin. Varför är det så svårt att få små tabletter som är lätta att ge oralt, eller som nu, lätta att krossa och blanda i lite vatten? Neeej, vi gör den så fet som möjligt och gärna lite äcklig så inte en kattjäkel vill äta den. Och så ska man vara tvungen att ge ordentliga doser. Inga små mängder, det är ju ingen sport. Vaffaaan!! Vill de inte att katterna ska bli friska??!?
Nåväl…till slut har den ju smält och blandats ut med vattnet och sen är det bara att spruta in i sonden. Mycket lättare än att ge oralt. Det hade aldrig gått, kan jag säga.
Idag har han fått i sej en hel burk med blötmat. Han får en kaloririk sort så han går upp i vikt, gärna till 5 kg, och sen får vi väl fortsätta med allergimaten, om han nu är allergisk.
Jag längtar så tills det här är över. Jag längtar till han är frisk och kry igen. Lika busig och mysig som han brukar vara. Sen att han har spondylos får vi ta itu med sen.
Ha en fortsatt trevlig kväll alla…och ni som inte haft nån – hoppas den blir bättre snart.

…har fått en massa fina julklappar, men att Valle fick en andra chans är den bästa…