Det har blivit en riktig kattblogg det här, eller Valleblogg kanske man ska kalla den, men det är ju mycket Valle nu i vår vardag. Det blir ju så, när nån är sjuk så kretsar allt runt den. Men han är iallafall på bättringsvägen och det är ju sååå skönt. Fortfarande väldigt mager, men nu är han inte lika kantig utan man känner lite, lite mjukhet runt hans beniga lekamen och magen känns rundare av all mat han sätter i sej.

Jag hade en tratt sen tidigare som vi klippte av så att han ska komma åt mat och vatten lättare, men inte kunna klösa på halsen där sonden kommer ut. Han är ju hur söt som helst i den.

Han är sej mer lik. Ligger aningen bekvämare och ser inte ut att må illa. Idag är förresten första dagen han inte fått nåt mot illamående och han har inte kräkts nåt. Jag är ju så nervös att han ska göra det och kräkas ut sonden. Det får bara inte hända!

Det är så skönt att han äter själv. Att man bara behöver ge medicinen i sonden. Det gör jag tre gånger om dagen istället för nästan varje timme när jag matade honom tidigare. Allra helst nu när vi jobbar också, då hade det blivit lite jobbigt när han ska ha mat så ofta och man är hemifrån sju timmar. Det hade ju inte gått. Då hade man ju fått mata så mycket de andra gångerna för att han ska hinna få i sej det han ska ha. Så det är så himla bra att han äter själv. Fast jag fick ge honom Mirtazapinen ändå. Det tog så lång tid innan han gick och åt, och med tanke på hur mycket han ska äta per dag och hur mycket han ska gå upp i vikt tyckte jag att det var bäst att ge aptithöjande, och det tog ju bara en liten stund innan den verkade. Och han äter så bra. Trots att det är kyckling och allt. Det äter han ju inte annars, mer än när han får lite av bröstet från en grillad kyckling. Ingen kattmat med kyckling har dugt tidigare.
Iallafall…såret tvättar jag varje dag med sårtvätt och kompresser. Det köpte jag också på appo. Och handskar och handsprit. Det är viktigt att vara riktigt ren. Och det ser bara fint ut. Ingen svullnad eller rodnad, bara lite, lite gegga och blod, men det är så det brukar se ut i ett öppet sår.
Just nu ligger han bredvid mej, här på skrivbordet, och sover utan tratt runt huvudet. Han är så pass frisk att han till och med har börjat tvätta sej – sjuka katter slutar ju med det – men det är inte så lätt när man har den där eländiga tratten i vägen. Nu kan han göra det under min bevakning. Jag är livrädd att han ska klia sej och dra ut sonden i samma veva. Det får bara inte heller hända!
Nu ska han äta antibiotika ikväll och tre dagar till. Efter det skulle man kunna ta bort sonden, men vi får se hur det blir med det. De kanske inte gör det förrän det är dags för återbesök. Det blir nån gång efter trettondagen. Ååh vad det skulle vara kul att komma med en femkilos dunderklump och säga… – Det skulle till en kvinnlig veterinär innan nånting hände! Fast…gubbarna gjorde väl så gott de kunde. De kanske inte förstod hur illa däran han var. De ville ju att han skulle bli bättre så de kunde göra en biopsi och se exakt vad det var för inflammation han hade. Men han blev ju inte bättre, man måste ju få bort inflammationen för att det skulle ske. Så tokigt det kan bli.
Nu drömmer han att han äter. Det är en väldigt effektiv meduxin, den där Mirtazapinen.

…jag längtar så tills det här är över…tills man kan se tillbaka på det här som ett minne blott… 

Han vaknade och gick iväg och åt innan jag hann publicera detta inlägg.