Vilma är så snäll och go. Hon blir attackerad av Alma som hoppar på hennes rygg, klänger sej fast där med ett ben på varje sida och biter henne i kinderna, men hon säger ingenting. Står där en stund och om Alma inte hoppar av springer hon iväg så att Alma glider av och hoppar upp nånstans där det är svårare för Alma att komma åt henne. Ofta får hon gömma sej för Alma och när hon vill vila ifrån henne en stund kommer hon in till Valle och är med honom. Han är ju lugnet själv så hon är inte van vid såna där burdusa lekar.
Alma i sin tur förstår inte varför alla är så tråkiga. “Kom igen nu, lek med mej!” ser hon ut att säga. Nog hade Vilma lekt med dej, Alma, om du bara var lite lugnare och inte hoppade på sådär. När du blir större och förhoppningsvis slutar med det kommer Vilma att vilja leka. Jag ser ju att hon egentligen tycker om och är väldigt nyfiken på att lära känna denna “kattastrof” till lillasyster hon har fått, men hon är för mycket bulldozer än så länge. När Alma ligger i soffan och vilar kan Vilma sitta och titta på henne länge. Som att hon försöker komma underfund med vem denna vackra, lilla, skitjobbiga tös är. Och hur sjutton hamnade hon hos oss. Och varför just hon var tvungen att råka ut för denna prövning.
Men det är samtidigt bra, för jag tycker att Vilma tuffar till sej lite. Hon är egentligen ingen mes, för hon har ett jäkla temperament, så när hon har fått nog, då är det Alma som kommer rännande med Vilma efter sej. Det är härligt att se. Vilma kan också morra och slå till vid behov, så inte lider hon av denna kattastrof, det är bara det att hon är för snäll.
Jag önskar att Valle också kunde vara det. Men när Alma är stor nog och Valle är frisk ska jag klippa klorna på dem alla och sen släpper vi dem tillsammans och ser vad som händer. Blir det gurgel så kan de iallafall inte klösa ihjäl varann med sina trubbiga klor. Men Alma måste hyfsa till sej. Vi kan inte ha henne ridande på Valle, han skulle bli tokig. Däremot gillar hon närhet, vilket Valle också gör, så de skulle nog älska att ligga tätt och tvätta varann och mysa på. Det är ju Vilma väldigt dålig på, hon som är så rädd för närhet. Dock får vi pussa på henne nu. Det är nästan så hon börjar gilla det mer och mer. Kanske är det för att hon ser att vi pussar och goar så mycket med Alma så hon känner att hon också vill bli pussad på. Det är bra det, för hon är så jäkla fin så det är svårt att låta bli.
…älskade pälsklingar…knäppgökar…småhäxor…pälspirayor…ni är det finaste vi har… 
