Idag är det söndag och jag har tvättat typ hela dagen. Jag hade en full tvättkorg som nu är i det närmaste tom, bortsett från ett par träningströjor som inte ska sköljas med mjukskölj så de får tvättas separat sen. Lagat lite god middag, trots att det inte är min ätdag idag, men jag får ju äta litegrann. Jag har gjort lunchlådor till Håkan och det räcker även till middag imorgon och sen till varma mackor. Jag gjorde sån däringa vegofärs i ädelostsås med purjotäcke. Sååå gott!
Annars har jag umgåtts med mina små pälsklingar. Ömsom med Alma, ömsom med Valle och däremellan även med lilla Vilma, när hon nu väljer att komma dit där jag är.

Hon turas som sagt om att vara med Alma och Valle. Det är som att hon inte vill att nån ska vara ensam, och trots att Alma ofta är en besvärlig liten pälspiraya så går Vilma ut till henne ändå. Eller in, det beror på var hon är.

Vilma är så snäll. Hon gör inte en fluga förnär. Eller jo, det gör hon ju, men hon skulle inte kröka ett hårstrå på lilla Alma. Inte på Valle heller, om än han ibland hoppar på henne också. Han är lite lättretlig, den herren. Om det beror på hans stundom vacklande hälsa eller om han bara är en grumpy old cat har jag ingen kännedom om, jag vet bara att han har hoppat på Vilma även innan Alma fanns hos oss, så det är inte bara i förvirringen, som lätt kan uppstå när vi stoppar honom i hans avsikter att mörda lilla Alma och istället ger sej på närmsta liknande objekt, nämligen Vilma.

Åh, det låter så hemskt, men han är en jättego kisse däremellan. Han har bara nåt emot Alma och jag vet inte vad det är. Om han tycker att det är jobbigt som vi har det så är det ju bara han som kan stoppa det, för det är ju p.g.a honom som han inte får gå som han vill, när han vill. Och visste jag hur jag skulle ändra på det så hade jag gjort det, men alla tips man får och läser om är helt verkningslösa. Vi har feliway som ska vara lugnande, jo hej å hå bara. Vi har provat leka med dem tillsammans, jorå så att…Vi kelar med alla minst lika mycket, minst egentligen med stackars Vilma, men så fort man får chansen så gör vi ju det, så att alla ska känna sej lika värdefulla. Ingenting funkar. Han gillar inte Alma och kommer nog inte att göra det nånsin heller.
Vilma gillar han ju och ofta hittar man dem tillsammans i sovrummet, men Vilma litar inte riktigt på honom. Fast hon känner ju av hans energi, så då vet hon vilket humör han är på. Men hon gillar inte när han anfaller nätdörren till köket när Alma ligger på andra sidan och försöker fjäska för honom. Fast ibland lägger han sej nära och så ligger de bara och tittar på varann. Alma kråmar sej och gör sej till. Gnyr till lite kort och duttar i dörren som för att säga, “kom igen, gilla mej nu då!” Vilma ligger och bevakar det hela med uppspärrade ögon. Hon väntar väl bara på Valles raseriutbrott. Men de kommer mer och mer sällan mot nätdörren numera. Och jag väntar och hoppas att han ska vänja sej vid att hon finns hos oss och helt enkelt glömma bort att han hatar henne. Och bli lika snäll och go som Vilma.

Men det funkar ändå rätt så bra som det är nu också. Alma får ju komma ut och vara med oss andra en stund varje dag. Och det är ju bara korta stunder hon är helt ensam. Förutom när vi är på jobbet, men det har hon lärt sej och går snällt och lägger sej i Valles skål på bordet när vi klär på oss och ska åka. Inte ledsen alls. Så egentligen ska jag inte klaga, utan vara glad och tacksam att det inte är värre än så här.
Frågan är bara hur det blir till sommaren. Om vi ska kunna vara på ranchen eller hur det blir. Men dit är det en bra stund så mycket hinner väl hända på den tiden. I guess.

…och snart blir Alma lugnare och mindre besvärlig så Vilma kommer gilla henne ännu mer…