Jag sitter här, mitt i natten, eller tidig morgon, fast de allra flesta sover nu. Klockan är 03.17 och jag vet att jag borde försöka få lite mer sömn, men jag kan inte sova. Jag är så orolig för Valle. Det far en massa tankar i huvudet på mej och jag vaknar hela tiden så till slut kände jag att det är ingen idé att ligga kvar. Jag kan lika gärna sitta uppe och oroa mej. Det blir ju bara att man vrider och vänder på sej i sängen så man väcker Håkan till slut. Han sover ju med mej när Valle inte är hemma. Då behöver vi ju inte stänga in Alma.
Valle är ju på bästa stället, det är inte det jag oroar mej över, det är när han ska komma hem igen och inte äta medicinen som gör att han kan äta och slipper ha ont och må illa, så att han i sin tur inte vill äta maten eller dricka vatten och tynar bort. Just nu är han så mager så det finns liksom inga marginaler. Han har inget att ta av.
Det är ju tur iallafall att jag är ledig i några dagar och kan se till att han får i sej nåt, men det är ju bara det att, får han inte i sej medicin så kommer han ju kräkas eller matvägra.

Undrar om kortisonet har börjat verka? Det är tredje tabletten han fått igår kväll. Om de nu har gett honom nåt, men veterinären skrev då upp det iallafall. Jag visade vilken sort också, om det nu är så att det finns många olika. Kanske han är lite bättre då när han kommer hem i så fall. Kanske min oro i magen är felaktig. Kanske han är mycket bättre nu när han fått i sej mat och vätska. Kanske allt går bättre nu?
Allt jag kan göra är att hoppas.

…det vore den bästa julklappen om han är på bättringsvägen…