Så var Valle tillbaka på djursjukhuset. Han började kräkas igen, inte många gånger, bara fem på ett dygn, men det var inga matrester utan bara klar, lite skummig vätska, vilket tyder på att han inte ätit något. Och han drack inte heller, så innan han blev så uttorkad och mager, som för två veckor sen, åkte vi in med honom för att kolla vad fasen det är som får honom att må så dåligt.
Han har ju mått rätt så bra sen förra gången vi var, men igår kom han och klagade högljutt igen, som att han vill berätta nånting, men jag förstod ju inte vad det är han vill, så jag tänkte “får se om han börjar kräkas nu, då är det det han vill säga, att han mår dåligt”. Mycket riktigt kom det strax efteråt. Sen på natten två gånger. Sen på förmiddagen medan vi var på jobbet och sist när Håkan var hemma på lunchen.
Veterinären kände och klämde återigen på magen, men den kändes normal och han har inte ont av det. Värdena var ju fina förra gången och har knappast ändrats sen dess så inga prover togs, men de röntgade honom och jag fick vara med och hålla honom. Han var stel som en pinne i början och ville inte slappna av, men när jag lutade mej över honom och viskade att han skulle vara lugn, kände jag att hans spända krampande släppte och vi kunde få två fina plåtar på magen.
Så vad fattas honom då? Jo, de hittade en gasbildning i tarmen och det beror mest troligt på en hårboll som inte riktigt vill ut. Inte blir det bättre av att han vägrar äta och dricka heller, för det behöver ju fukt och helst lite fett för att få en skjuts genom tarmen, så han lades in på dropp igen och så om han inte kräks mer skulle de röntga honom en gång till, redan ikväll, med kontrastvätska denna gång för att se om det är stopp nånstans och vad de i så fall sätter in för behandling. Men det känns så himla bra att det bara var det och inget farligare. Detta är ju lättare att få bukt på än till exempel cancer.
Sen vill de att jag ska boka en tid om cirka två till tre veckor för en ultraljudsundersökning och kolla magsäcksväggarna. Om de är tjocka har han mest troligt magkatarr. Är de inte det behöver vi ju inte behandla honom för det. Då var det nog bara den här hårbollen och gasen som gjorde att han bara vill kräkas och inte äta och dricka.
Det blir dyrt detta, men får han många år till är det värt varenda krona. Han är ju våran lilla prins. Mammas lilla hjärtegryn. Pappas ögonsten. Älskade lilla Valleman ♥
…nu ska vi se till att han är korthårig baktill och bara “kragen” får vara långhårig… 