Jag vet. Jag är livsfarlig. Folk sätter frukostfrallan i halsen, får ett kortare hjärtstopp, börjar transpirera och andtrutet utbrister: -PÅ EN KATT!!? när jag råkar nämna vad det kostat att få honom frisk.
Men för mej är han inte bara en katt. För mej är han ett liv. En individ. Jag känner honom väl. Vet att han älskar att vara på ranchen. Jag vet vilka hans favvoleksaker är. Jag känner till hans ställen han gillar att ligga på. Att han föredrar skuggan om somrarna, men ändå håller sej inomhus om det är mulet. Vilken mat han gillar och vad han tycker om att smaka av det vi äter. Att han älskar att plaska i vattnet när vi vattnar blommorna ute på gården. Att han gillar nosgnugg. Att han är en av världens snällaste katter. Och jag värderar honom högt. Pengar kommer igen. Det gör inte en förlorad Valle. Och jag vet att han älskar mej minst lika mycket och kunde han skulle han nog göra allt för mej med.

…vi var på återbesök idag och tog nya blodprover…de var helt normala…