En lömsk liten jävel

Vi tar ett steg fram och två bak, känns det som, med dessa fyrbenta odjur. Valle är så snäll mellan varven och just när vi försöker slappna av och lita på honom…eller slappna av, det kanske var att ta i, men det är som att jag känner på energin när nåt ska hända, för när de var så nära varandra i soffan kände jag ingen oro alls. Inte Alma heller, hon sov så lugnt där hon låg, men så gick vi in i datarummet allihop. Alma låg på lilla bordet under skrivbordet, som skrivaren står på, och Valle låg i puffen intill. Efter en stund hoppade Alma ner på golvet alldeles utanför Valle och stelnade till när hon såg honom, sen smög hon iväg ut mot dörren. Jag kände att jag måste ställa mej och vara beredd och mycket riktigt så störtar Valle ut ur puffen och mot Alma, som duckar och Valle hoppar lixom över henne. Jag hinner fram till Alma och Valle slirar på köksgolvet och, till min förvåning, vänder för att attackera igen, trots att jag nu sitter intill henne, så jag tar tag i nackskinnet och slänger honom därifrån och säger NEJ på skarpen.
Håkan som blev så förvånad visste inte riktigt hur han skulle reagera så han föste ut Valle, som ville in i datarummet igen där jag satt med Alma, och stängde nätdörren.
Lite senare gick han ut i vardagsrummet och satte sej i soffan. Då hade Valle cirkulerat runt honom och sen gått och satt sej i deras röda, lilla tält och pinkade rätt och slätt på röda filten som låg där. En ren protest till Håkans uppträdande. Jag hoppas verkligen det var en engångshändelse. Man ska ju inte bestraffa en katt som gör som Valle. Bara stoppa och säga till just när de gör fel, inte efteråt, men ibland blir man lite sur på dem och hanterar saken lite fel och då får man också protester.
I fortsättningen gör vi rätt. Istället för att ställa sej upp och invänta vad som ska ske så ska jag ta upp antingen Alma eller Valle så ingen attack hinner ske. Och räkna med att det kommer att ske ända tills det gått så lång tid att Alma blivit så stor att hon kan slå tillbaka. Jag får inte ge för stort förtroende, för Valle sviker det gång på gång. Då kanske vi slipper sånt här, för det är lika upprivande för oss alla.

20191012_162142 (2)

Alma blir ju överrumplad och rädd varje gång, men det går så fort över. Strax har hon glömt och en timme senare är hon på väg mot honom igen. Jag förstår inte, men antagligen är han inte så skräckinjagande som jag vill tro. Dock tänker jag inte låta dem göra upp i fred, jag är rädd att han tar kål på henne om han får chansen. Nej, jag tänker fortfarande stoppa honom, men fortsätter att vara go med honom oavsett, för han är inte elak utan anledning. Han tycker ju inte att han gör fel, det är ju vi som har gjort fel och förstört för honom. Så vi måste ha överseende och tålamod så kanske det går vägen till slut. Om inte annat så att han åtminstone accepterar att hon finns, de måste ju inte bli kompisar.
Vilma däremot tror jag kommer ta Alma till sitt hjärta. Fortfarande är hon lite reserverad så där, men det blir nog bra snart. Alma är inte rädd för henne längre och vill så gärna leka med henne, så jag tror inte det dröjer länge nu. Vilma är så snäll, hon gör ingenting, men ibland, när Alma är för ”på” väser hon och morrar lite så att Alma backar undan.

Ja, hörrni, jag kan inte säga att jag ångrar köpet, men nog tar det på krafterna och jag känner att jag också blir lättretlig och har som taggarna utåt. Inte kul alls.
Går inte detta nu så får Håkan, Valle och Vilma bo ute på ranchen en tid och jag med Alma här i lägenheten. Sen får vi börja om från början, för jag vill inte att det här ska bli ett bestående beteende. Och Valles kissprotester får inte eskalera. Hoppas det var första och enda gången han gjorde så och att det var Håkan han var sur på. Annars måste det bli separation för en tid framöver. Hur länge får vi se sen.

20191012_165208 (2)

…Alma i riktig Neva style…  b8107991855dc095788d35b493f0402f_thumb