Det går framåt här, i snigelfart dock, men iallafall framåt. Jag har ju visserligen vaktat dem som en hök, eller kanske snarare en hönsmamma, så det har inte funnits utrymme för konfrontationer, men när vi kom hem och Alma hade vilat och ätit så låg hon först hos Håkan, men han behövde räta på ryggen så han la henne på skrivbordet och Valle låg på min stol alldeles intill. Sen kom Vilma dit och passade på att nosa försiktigt medan Alma vilade, dock märkte hon det, men som sagt, med snigelfart går vi framåt. Vem har bråttom?

Alma är lugn och trygg, visar inga spår av några som helst men efter Valles attacker, utan är precis som om ingenting har hänt. Hon är väldigt speciell.

Hon är en kavat liten tös som vet vad hon vill och gör inget för att dölja det heller.

Men idag blev hon lite orolig när vi åkte till mamma för att hon skulle få träffa lilla Alma, och kanske trodde hon att hon ska behöva flytta igen, så det gick sådär och hon gav väl inte riktigt så gott första intryck. Vi skulle nog ha väntat lite. Fast det gick ju fort över. När vi satte oss i bilen igen släppte oron och hon blev lugn som en filbunke.
(Jag vet att djuren ska sitta i buren när man åker bil, men hon blev som en liten tiger därinne så jag kunde inte motstå att släppa ut henne. Sen när hon får en likadan transportbur som Valle och Vilma ska hon förstås också sitta i baksätet tillsammans med dem. Inne i buren.)

Det är en lycklig Håkan som äntligen har fått en katt som gärna ligger på “lillmagen” som han så sött kallar den. Hon är så tillgiven. Och hon riktigt söker ögonkontakt och tittar länge och djupt i dem. Hon är så söt så ni fattar inte. Eller det gör ni nog, men…hon är sååå söt! Vi älskar henne! ♥

…jag hoppas bara att Valle också ska inse vilken liten pärla hon är…men det gör han nog snart…