Tidigt imorse, närmare bestämt 05.10, vaknade jag av ett morrande och jag blev ju livrädd när jag ser att jag ligger helt ensam i sängen. Håkan har stigit upp och gått ner och Alma har hoppat ur sängen och sitter nu och morrar nånstans. Jag stiger upp ur sängen och kommer inte längre än till dörren. Där sitter Alma på utsidan och Valle ligger på insidan, mindre än en meter ifrån…och har inte gjort nåt! Han bara ligger där och tittar. Ändå har han ju varit ensam med henne, för jag sov ju, så ville han hade han haft världens chans att attackera. Vilken lycka!
Och i natt vaknade jag av att Vilma satt i sängen och trampade som om inget hänt och allt bara var en dröm, men när jag vaknade till lite mer kollade jag efter Alma. Hon var inte i sängen! Var är hon?! Jag väckte Håkan, precis som att han visste, men jag tänkte att han kanske hade henne på sin sida, eller nåt. Han sprang ju upp i panik och gick ut till trappan och ropade. Då kom hon spatserande bakom honom, typ “Vad är det farsan?” Inget hade hänt då heller. Valle låg på soffbordet och sov.
Jag är så glad och tänkte att jag måste ju berätta detta och kom på att jag måste ha nån bild till, tar kameran och vänder mej om för att gå ut i köket och möts av detta…

…jag tror banne mej att de blir vänner snart…det är bara lördag, vi är lediga till onsdag… 
(Och i skrivande stund sprang Alma ut i köket och Valle efter, men Håkan var där och vrålade till, som en björn, så inget hände…nåja, med snigelfart…)