Julgranar och frisk katt

Nu har de tänt granarna ute också, så det är hög tid för mej att börja julpynta jag med. Jag får börja imorgon. Jag har inte haft tid idag.

Det är Håkis ni ser där nedan, bakom granen, vid garageporten som är på väg upp. Det var i morse när vi skulle till jobbet som jag passade på att fota våra vackra granar. Lite snö har det kommit idag också och snöar än i skrivande stund. Måttliga mängder, precis i min smak. Tänk om det kunde fortsätta få vara så här hela vintern. Det kunde bara komma ett tunt lager nysnö mellan varven, så det alltid är så där krispigt vitt.

Varför jag inte haft tid att pynta idag, eller tid och tid, det är väl nåt man tar sej, men jag var nämligen med Valle till veterinären. Han föll i morse, åtminstone brakade det till nånstans i mitt lilla residens och jag går och tittar om han försökt hoppa upp på det lilla brickbordet som jag brukar ha på balkongen om somrarna, men det såg inte ut som det utan han stod i vardagsrummet och jamade klagande. Jag vet inte om han ramlat ner nånstans ifrån eller om han försökt hoppa upp, men inte kunnat, han hade lite svårt att hoppa upp på köksbordet iallafall. Och han var väldigt ostadig på benen. Lite vinglig sådär. Jag tänkte ju genast att nu är slutet här. Nu är han yr i mössan också och ramlar ner från möbler och tar sej inte upp där han vill. Så jag bokade en tid för att ta reda på om han lider eller nåt.
Jag fick en akuttid klockan två. Fick komma in nästan direkt. Veterinären gick igenom hela kroppen. Bände och vred på alla ben och huvud och nacke. Kollade tänderna. Valle reagerade vid första känningen av höger ben. Han lixom snarkade till och tog ett djupt andetag som att det gjorde så ont att han inte kunde låtsas vara oberörd. När vet återkom till det benet brydde sej inte Valle alls. När vi släppte ner honom på golvet gick han rätt så bra. Så kanske var det nåt som gick till sej av veterinärens genomgång…?
Sen tog vi nya blodprov. Jag vill veta att han inte är sjukare än han visar. Döm om min förvåning när veterinären kommer tillbaka med resultatet. Värdena var jättefina. Han är frisk som en nötkärna. Han kanske inte ens har lymfom! Då borde man se det på de vita blodkropparna, sa veterinären, men de var helt normala.
Det enda som var avvikande var de röda blodplättarna, men eftersom det bara visade på dem så var det inget att bry sej om. Det måste vara fler värden som visar på att nåt är fel innan man behöver oroa sej. Så han mår riktigt hyfsat.
Jag ska minska kortisonet till en kvarts tablett varannan dag och se hur han mår. Men gallan funkar bra, njurarna funkar bra, han har ingen diabetes, allt ser bara fint ut.
Kanske att jag ber om en ny ultraljudsundersökning till våren. Bara för att se om det har försvunnit, det som var vitt vid gallan. Om det är borta måste vi ju minska med kortisonet ännu mer och till slut upphöra helt och hållet med det. Om han är frisk ska han väl inte äta sånt. Däremot kan han gärna fortsätta med njurdieten, för det värdet ligger alldeles under gränsen, så vi fortsätter ge det han ätit hittills. Han låg på 14 tidigare och nu är han på 13. Kan man bli gladare? Så himla roligt!
Jag som åkte dit och trodde att slutet var nära. Men si icke det.