Kanelbullens dag

Idag är det kanelbullens dag som de flesta säkert redan vet. Och vad gör man då? Jo, man sätter ju givetvis igång att baka. Om man nu inte gör det lätt för sej och åker och köper några nygräddade på ICA. Jag gjorde inte det denna gång.

Det är så längesen jag bakade bullar. Det har blivit mer sockerkakor och muffins och vanliga småkakor, men nu har jag en påse till med torrjäst som går ut om en månad så jag ska baka lite mer, kanske nästa helg. Vi har tömt mina frysar på en hel del mat så nu finns det plats för mycket hembakt. Härligt!

Alltså, om ni kunde känna doften nu.

Jag bakar alltid ena hälften kanelbullar och andra hälften vaniljbullar. Jag älskar vaniljbullar! ♥
Det gör för övrigt Håkis också och han är på väg hit nu. Han ska handla lite på Willys först, för man behöver ju alltid mjölk och andra färskvaror och så ska vi äta fryspizza till middag, för jag orkar inte ställa mej och laga mat nu efter bullbaket.
Vi har börjat köpa Dr Oetkers Pizza Tradizonale med mozzarella och pesto. Den är jättegod och Håkis tillsätter bara egen skinka och ibland ägg och lök. Det blir så mycket godare, tycker han, än de färdiga med skinka. Jag sätter bara på aningen orientdressing, för jag äter ju inte kött.
Sen får vi fika hemma hos Håkis, för vi ska dit idag igen. Det är ju meduxindags för lille Valle. Ska genast gå och packa en påse att ta med till honom.

…så himla gott det ska bli… 

Fuck it, vi går ut ändå

Det var sol i fredags, då fick Alma gå ut. Igår blött och mulet, då var vi inne hela dagen.
Idag, söndag, är det blött och mulet, men vi tänkte “fuck it, vi går ut ändå“. Nu är vi trött på att låta vädret bestämma. Sen har ju Alma en päls som inte tovar sej. Valles och Vilmas päls blir ju omöjlig att reda ut när de legat och varit våta. Det blir som filtat. Därför vill jag inte att de är ute när det är blött och framförallt inte nu när jag inte har samma tid att ta kamma dem.

Alma blir allt modigare. Nu struntar hon i de flesta som passerar en bit bort. Det är bara nån enstaka som hon reagerar på och försöker lägga sej platt och gömma sej.

Det finns så himla mycket att upptäcka och nosa på. Det är en spännande värld därute. Jag önskar så att hon hade fått ha en trädgård att springa fritt i. Men det får hon ju så småningom. Än så länge får vi gå ut tillsammans, hon och jag.
Hon är så söt. Ibland, när det har varit nån hemsk människa som gått förbi en bit bort, så kommer hon efteråt till mej och ställer sej tätt mot mina ben, som för att söka skydd. Då klappar jag henne och säger “duktig Alma” och sen skuttar hon glatt vidare och får allt bättre självförtroende. Det är så kul att se.

De flesta björkar börjar nu stå nakna i bara barken, men än finns det träd och buskar som fortsätter att leverera i färggrann prakt. Alltså, det är så vackert!

…skönt att vara ute trots det trista vädret…