Det var sol i fredags, då fick Alma gå ut. Igår blött och mulet, då var vi inne hela dagen.
Idag, söndag, är det blött och mulet, men vi tänkte “fuck it, vi går ut ändå“. Nu är vi trött på att låta vädret bestämma. Sen har ju Alma en päls som inte tovar sej. Valles och Vilmas päls blir ju omöjlig att reda ut när de legat och varit våta. Det blir som filtat. Därför vill jag inte att de är ute när det är blött och framförallt inte nu när jag inte har samma tid att ta kamma dem.

Alma blir allt modigare. Nu struntar hon i de flesta som passerar en bit bort. Det är bara nån enstaka som hon reagerar på och försöker lägga sej platt och gömma sej.

Det finns så himla mycket att upptäcka och nosa på. Det är en spännande värld därute. Jag önskar så att hon hade fått ha en trädgård att springa fritt i. Men det får hon ju så småningom. Än så länge får vi gå ut tillsammans, hon och jag.
Hon är så söt. Ibland, när det har varit nån hemsk människa som gått förbi en bit bort, så kommer hon efteråt till mej och ställer sej tätt mot mina ben, som för att söka skydd. Då klappar jag henne och säger “duktig Alma” och sen skuttar hon glatt vidare och får allt bättre självförtroende. Det är så kul att se.

De flesta björkar börjar nu stå nakna i bara barken, men än finns det träd och buskar som fortsätter att leverera i färggrann prakt. Alltså, det är så vackert!

…skönt att vara ute trots det trista vädret…