Lilla Valle, han börjar bli sej själv igen. Igår lekte han med sitt lilla lejon, den gamla märkbart begagnade, alldeles för sej själv som den förvuxna kattunge han är. Sen gick han och åt lite för att återkomma och fortsätta sin lek. Idag lekte han med en annan liten leksak, en tiger som vi gav i julklapp för mer än sju år sen. Den har han inte lekt med på flera år, men idag hörde jag ett konstigt krafsande och typ snorande och det var Valle som låg och försökte sparka på den samtidigt som han hade den i munnen. Och han slänger iväg den med tassen och hoppar efter. Han är så söööt så man bara vill krama ihjäl honom.
Det bådar gott, för när han är mindre stressad så blir han en snällare liten själ och kanske, kanske går det så långt att han till och med accepterar Alma också sen.
Han går fortfarande och slår i nätdörren, men det blir mer och mer sällan. Förhoppningsvis ska jag våga öppna den igen utan att något råkurr inträffar. Det är min dröm och mitt bestämda mål. Därför låter vi honom hållas och säger ingenting så länge han inte skadar Alma. Då slipper han bli förtvivlad och får ett lugnare och mer harmoniskt lynne, vilket till slut måste resultera i att Alma inte längre ses som nåt som stör hans vardag.

Hon växer så det knakar och snart kommer hon vara lika stor, om inte större, än Vilma och då har hon lättare att försvara sej ifall det skulle behövas, så visst kommer jag kunna låta dem vara tillsammans, men det är inte kul att höra två katter slåss. Jag kommer att klippa deras klor mer frekvent så de inte kan riva varandra fördärvade. Och stackars lilla Vilma som är så konflikträdd, hon ska helst inte behöva uppleva oroligheter, det tar så lång tid för henne att komma över dem. Fortfarande än idag går hon och tittar nervöst mot nätdörren om hon råkar vara i köket med Alma. Det är som att han har sagt att hon ska ge fan i att bli vän med Alma, hon är HANS syster!

…en sak är iallafall säker…det blir ingen mer kattunge i den här familjen!…