Igår var det söndag och rätt så soligt och fint. Jag älskar den här tiden med trädens snötyngda grenar och krispigt vitt snötäcke mot den blåa himlen. Det är så ljust och fint.

Det enda som skulle bekymra en är hur de stackars djuren hittar sin föda i detta snödjup. Men det har de ju gjort i alla tider, så ingenting att fundera över, de klarar det där. En del gör det kanske inte, men då blir de mat till rovdjuren och sån är naturens gång. Jag ska inte börja ängslas över det.

Vi saknar inte föda iallafall. Vi får alldeles för mycket av det goda istället. Jag tog med lite saffransbullar att fika på ranchen, för jag var dit på besök och för att få goas lite med kickorna.

Alma intog sin plats i min stickekorg. Det får hon, så länge hon inte tuggar på handtaget, som hon så gärna gör den obstinata lilla pälskrokodilen. Hon ska tugga på allt som det går att tugga på. Hon är hopplös! Men också så himla rolig, gullig, härlig och så söt att man dör en smula. Älskade lilla blåöga ♥

De var så busiga när jag var där. De går fläckvis riktigt bra ihop, men Vilma, som börjar vara en dam i medelåldern, orkar inte leka så värst länge. Alma, som bara är barnet ännu och vill leka både mycket, hårt och länge, kan bli lite av en utmaning för stackars Vilma, men så länge det inte blir några konflikter och blodigt allvar, som med Valle, går det nog bra. I sinom tid blir Alma både äldre, klokare och lugnare, så Vilma får sin välförtjänta vila. Det får hon ju nu också, men bara om hon hittar ett bra gömställe. Tur att de är många i det gamla huset.

…fina små kickorna…ser ni vad de matchar bra med färgerna…snygga inredningsdetaljer…