Små plättar och soffan Leone

Igår, sent på afton, satt jag och tittade på en YT-film där de stekte plättar och jag blev så sugen och ville också ha, men när jag såg att klockan började närma sej nio så tyckte jag att det var i senaste laget att ställa sej vid spisen och ännu senare äta dem, så jag sa till mej att jag får vänta till i morgon. Jag blev så klart tjurig, för jag skulle inte klara av att titta på denna video när de sitter och smaskar i sej plättar, så då fick jag en glasstrut istället. Det nöjde jag mej med så länge.
Men idag fick jag mina älskade plättar. Direkt när jag och Håkis kom hem ställde jag mej och fixade smet och stekte dem. Jag blev så glad.
…vaddå schizo?

Och glad blev jag också för en annan sak, vi har nämligen varit och tittat på en soffa till Håkis, han har tröttnat på sofföverdragen som inte vill sitta på plats, så vi åkte till MIO, som hade reaspurt, och provsatt en soffa som heter Leone. Den kostar egentligen 17990 kr, men nu var den för halva priset! Det är klart han ska passa på då.
Och det gjorde han! Så nu kommer den om ca 7-8 veckor och det ska bli sååå kul och piffa till där i tv-rummet. Och det bästa är att även jag får ligga och titta på tv. Nu kan vi somna tillsammans i varsin ände. Ingen behöver sitta och avundsjukt iaktta den andra som ligger bekvämt och snarkar. Så härligt!

…den är väldigt lik min, men så mycket skönare och så mycket bättre kvalité… 

Kickorna på ranchen

Igår var det söndag och rätt så soligt och fint. Jag älskar den här tiden med trädens snötyngda grenar och krispigt vitt snötäcke mot den blåa himlen. Det är så ljust och fint.

Det enda som skulle bekymra en är hur de stackars djuren hittar sin föda i detta snödjup. Men det har de ju gjort i alla tider, så ingenting att fundera över, de klarar det där. En del gör det kanske inte, men då blir de mat till rovdjuren och sån är naturens gång. Jag ska inte börja ängslas över det.

Vi saknar inte föda iallafall. Vi får alldeles för mycket av det goda istället. Jag tog med lite saffransbullar att fika på ranchen, för jag var dit på besök och för att få goas lite med kickorna.

Alma intog sin plats i min stickekorg. Det får hon, så länge hon inte tuggar på handtaget, som hon så gärna gör den obstinata lilla pälskrokodilen. Hon ska tugga på allt som det går att tugga på. Hon är hopplös! Men också så himla rolig, gullig, härlig och så söt att man dör en smula. Älskade lilla blåöga ♥

De var så busiga när jag var där. De går fläckvis riktigt bra ihop, men Vilma, som börjar vara en dam i medelåldern, orkar inte leka så värst länge. Alma, som bara är barnet ännu och vill leka både mycket, hårt och länge, kan bli lite av en utmaning för stackars Vilma, men så länge det inte blir några konflikter och blodigt allvar, som med Valle, går det nog bra. I sinom tid blir Alma både äldre, klokare och lugnare, så Vilma får sin välförtjänta vila. Det får hon ju nu också, men bara om hon hittar ett bra gömställe. Tur att de är många i det gamla huset.

…fina små kickorna…ser ni vad de matchar bra med färgerna…snygga inredningsdetaljer…