Alma tycker att hon får vänta för länge på maten så hon förser sej själv med resterna ur en tom kartong med havrefras som stod på golvet.

Jodå, en och annan bit fanns det kvar. Lite svårtuggade bara, tycker Alma och leker lite med den för att se om den blir mörare.

Vilma tittar nyfiket på, i tryggt förvar på andra sidan nätdörren.

“Hur orkar hon?” tänker Vilma och nästan skakar på huvudet. Ja, du Vilma, du har varit precis likadan för inte alltför längesen.

…finaste pälsklingarna…