Måndagen den 28:e är snart avklarad. Bara några futtiga timmar återstår. September går mot sitt slut. Nu är det full fart mot oktober.
Jag har varit till ranchen och gullat med mina andra två pälsbarn. Gett Valle meduxin och kammat både honom och Vilma lite grann.
Mina vackraste små gullefjun. De är så fina så det värker i mitt mammahjärta. Ååh som jag önskar att vi kunde vara tillsammans allihop. Men, men…man kan inte få allt här i livet. Det blir man ju ständigt påmind om. Då får man välja det nästbästa. Det är inte annat.
En trolsk dimma ligger tung över staden. Sikten på körbanan är ordentligt nedsatt. Folk tar det lugnt i trafiken.
Men det är vackert på sitt eget lilla vis. Jag tycker det är mysigt.
Dock blev det ingen utegång för lilla Alma idag, då det är så blött och eländigt.
Hon har iallafall fått sin nya sele. Jag har satt den på henne så att hon ska få vänja sej vid den. Hon blir låg och kryper fram som en liten iller. Jag hoppas den sitter bra. Det känns som det, men det ser ut som att hon inte gillar den nämnvärt.
Nu har hon legat still mest hela tiden efter att hon åt lite. Lugn som en filbunke. Det borde ju passa mej utmärkt eftersom det är det jag strävar efter, men jag vill ju att hon ska tycka om selen, att den är bekväm, så att hon kan röra sej fritt och springa och ha kul ute, nu när hon ska få gå i långkoppel och allt.
Jag vet inte om den är för liten eller vad det är. Vi får se, det kanske bara är ovanan.
…hoppas den är bra, jag tycker den är så fin… 