En liten uppdatering på eken. Den växer väl kanske inte så det knakar, men jag är glad bara den lever. Och det gör den ju. Den har fått lite mer blad och håller på att förgrena sej och utveckla nåt som senare kan kallas krona, för det kan man inte riktigt än. Men det ser ut att gå som vi hoppats på. Vi får nog en mäktig ek här på gården lagom till pensionen.
Vidare så har vi hortensiorna som vi också hoppas på ska klara vintern och komma upp igen nästa sommar så den får växa sej större och större. Det skulle vara så vackert och det är inte så många plantor som klarar skugga så bra, så det är inte lätt att komma på vad man ska ha där. Det mesta som storasyster planterade där har ju lyst med sin frånvaro. Kan ju kanske bero på vår egen bristfälliga omvårdnad, men det borde ju komma ändå, tycker jag. Det som är där har ju det. Nåja, vi får se, har vi tur får vi ett par ännu lite större hortensior där nästa sommar. Och på framsidan där den rosa är. Håller tummarna för det.
…annars är det bara att köpa nya och gräva ner, det är ju inte svårare än så…
En kär gammal leksak ligger hopbyltad kvar på golvet och vittnar om en kort stunds lek. Det är Valle som har kastat runt med den, lagt sej på sidan och sparkat och bitit i den. Tryckt sin trubbiga nos så djupt han bara kan i den, för att sen återigen bita och sparka i djupt ursinne. Denna leksak kan få våran 12-åriga katt att bli som en unge igen. Det är så härligt att se. Det värmer mitt mammahjärta, för det är ett friskhetstecken. Så länge han busar sådär känner jag ingen oro över hans hälsa.
Denna leksak har några år på nacken. Runt 25 år nånting. Den är, precis som det trasiga lilla lejonet jag visade här i bloggen en gång, Hampus gamla leksak som vi har sparat, trots att den är så illa tilltygad, men den har älskats av alla katter så den får vara kvar. Jag fyllde den en gång med kattmynta och kan tänkas att den doftar lite fortfarande, men det är ju bara att fylla den igen. Den behöver ju ändå lagas lite. Jag kommer ha den kvar så länge det finns nåt att laga. Precis som det lilla lejonet. De bär ju på minnen av mina bäbisar.
…behövs inga nya leksaker, man kan laga dem som de gillar mest och ha dem kvar…
Igår hade vi sol, idag gömmer den sej bakom gråa moln, fast den tittar fram korta stunder då och då. Jag har varit ute och umgåtts med katterna, tagit lite bilder och försöker insupa det sista av denna semester. På måndag går vi tillbaka till vardagsrutinen.
Då blir det kortare utevistelse för Valle & Vilma också, efter jobbet, så det är bäst de passar på nu. De har bara några veckor kvar, för sen bär det av in till stan igen. Vi har varit här på ranchen sen i januari, så det ska bli skönt att få vara hemma nu ett tag.
Jag är så nöjd med mina små planteringar. Jag sådde ju lupinerna och grusnejlikan så sent som i maj, men det var bra på så vis att de blommar än och är så fina, medan andra har gjort sitt och bara har sina fröbaljor kvar och det är ju inte alls lika tilltalande. Min har till och med knoppar kvar som inte slagit ut än. Hoppas hösten blir varm så de hinner med det.
Grusnejlikan är också så fin ännu. Kanske man ska så några tidigt och några sent, så har man fina nyutslagna hela tiden…?
Smultronen blommar i pallkragen och en del har börjat göra bär så vi får sätta på locket ifall det blir kallt, så kanske vi hinner smaka av dem också.
Vi har som sagt inte fått mycket hallon, men det kanske den kompenserar med storleken istället. Jisses så stora en del är!
Ni ser ju! Tänk om man hade dessa bjässar i mängder. Sååå jäkla gott!
Jordgubbar fick vi massor. Vi åt nog de sista igår, tror jag, för nu börjar så många vara ätna på och jag undrade vem det kunde vara som var och nafsade på våra bär.
Jag trodde först det var fåglar, vilket det i och för sej kan ha varit på de bär som låg på stenmuren intill nätet, men sen såg jag att det var ätet inuti jordgubbslandet och dit tar sej inte fåglarna.
Tills jag såg att det var en massa getingar i olika storlekar som flög in och ut ur landet. Och idag fick jag bildbevis på det. Det är getingarna som äter på dem. Och inte gör det mej nåt, det kan de få. De är inte aggressiva, jag har ju varit där och plockat och sett getingar komma fram där jag är och lyfter på plantorna för att se bären, men de bara flyger iväg och rör mej inte, så jag är inte rädd.
Vilma är så söt, för hon hör hur det surrar därinne och ställer sej på bakbenen med framtassarna på muren, kikar in och lyssnar, men hon rör dem inte, hon vet att de är “ajaj” som jag brukar säga och då är hon försiktig. Jag vet inte om det beror på min dramatiska viskning när jag säger det eller om hon har provat och sett att det verkligen gjorde ont, jag vet inte, men hon rör ingenting som ser ut som ett bi, humla eller geting. De är ajaj.
…ja, nu är det tio månader till nästa gång, då vi får tidiga perioden…fast i oktober tar vi femte veckan och hämtar hem lilla kissebäbis Alma ♥…
