Igår hade vi sol, idag gömmer den sej bakom gråa moln, fast den tittar fram korta stunder då och då. Jag har varit ute och umgåtts med katterna, tagit lite bilder och försöker insupa det sista av denna semester. På måndag går vi tillbaka till vardagsrutinen.
Då blir det kortare utevistelse för Valle & Vilma också, efter jobbet, så det är bäst de passar på nu. De har bara några veckor kvar, för sen bär det av in till stan igen. Vi har varit här på ranchen sen i januari, så det ska bli skönt att få vara hemma nu ett tag.
Jag är så nöjd med mina små planteringar. Jag sådde ju lupinerna och grusnejlikan så sent som i maj, men det var bra på så vis att de blommar än och är så fina, medan andra har gjort sitt och bara har sina fröbaljor kvar och det är ju inte alls lika tilltalande. Min har till och med knoppar kvar som inte slagit ut än. Hoppas hösten blir varm så de hinner med det.
Grusnejlikan är också så fin ännu. Kanske man ska så några tidigt och några sent, så har man fina nyutslagna hela tiden…?
Smultronen blommar i pallkragen och en del har börjat göra bär så vi får sätta på locket ifall det blir kallt, så kanske vi hinner smaka av dem också.
Vi har som sagt inte fått mycket hallon, men det kanske den kompenserar med storleken istället. Jisses så stora en del är!
Ni ser ju! Tänk om man hade dessa bjässar i mängder. Sååå jäkla gott!
Jordgubbar fick vi massor. Vi åt nog de sista igår, tror jag, för nu börjar så många vara ätna på och jag undrade vem det kunde vara som var och nafsade på våra bär.
Jag trodde först det var fåglar, vilket det i och för sej kan ha varit på de bär som låg på stenmuren intill nätet, men sen såg jag att det var ätet inuti jordgubbslandet och dit tar sej inte fåglarna.
Tills jag såg att det var en massa getingar i olika storlekar som flög in och ut ur landet. Och idag fick jag bildbevis på det. Det är getingarna som äter på dem. Och inte gör det mej nåt, det kan de få. De är inte aggressiva, jag har ju varit där och plockat och sett getingar komma fram där jag är och lyfter på plantorna för att se bären, men de bara flyger iväg och rör mej inte, så jag är inte rädd.
Vilma är så söt, för hon hör hur det surrar därinne och ställer sej på bakbenen med framtassarna på muren, kikar in och lyssnar, men hon rör dem inte, hon vet att de är “ajaj” som jag brukar säga och då är hon försiktig. Jag vet inte om det beror på min dramatiska viskning när jag säger det eller om hon har provat och sett att det verkligen gjorde ont, jag vet inte, men hon rör ingenting som ser ut som ett bi, humla eller geting. De är ajaj.
…ja, nu är det tio månader till nästa gång, då vi får tidiga perioden…fast i oktober tar vi femte veckan och hämtar hem lilla kissebäbis Alma ♥…
