Det mullrar i fjärran. Jag sitter här vid datorn, mätt å belåten efter den supergoda lunchen å en kopp kaffe. Vilma har kommit in å ligger här framför mej på skrivbordet.
Jag var å gick en promenad i byn. Det var jätteskönt. När jag kommit hem igen å hade ätit å det så skickade jag ett sms till mina tidigare arbetsgivare att om de behöver sjukvikarie så står jag till förfogande. Jag glömde bara tillägga “från vecka 34” så de kan ju ringa närsomhelst nu. Jag ville ju vara kvar här på ranchen ett tag till med katterna, men ska jag jobba vill jag vara i stan. Jag har inga arbetskläder här heller. Måste nog hämta hit dem ifall att de ringer. Fast Håkan hinner nog åka iväg innan, så det blir besvärligt ta sej dit då. Man får väl hoppas att de inte ringer ännu. Eller att de gör det nån dag innan.
Ja, ja, det är alltid så där. Man tror alltid att de ska ringa när man inte vill, sen när det visar sej att de inte ringer, då vill man inget hellre 
