Vår lille Valleman har varit dålig igen. Han har haft magkatarr å mått väldigt illa. Det är som tur var inte så ofta, några dagar per år, men inte kul när det händer. Han kräks å kräks massor så han går ner i vikt å man känner kotorna i ryggraden hur tydligt som helst.

Vilma kräks aldrig. Har aldrig sett det iallafall. Inte ens en endaste hårkorv har jag sett från henne, men det är klart att det kan ha varit hennes nån gång när man inte sett vem som kräkts upp den.

Valle kräks upp hårkorvar ungefär ett par gånger i månaden, i vanliga fall, men när han får magkatarr kräks han upp allt han får i sej, så ofta att det ibland sliter upp nåt blodkärl å ibland är lite blodblandat vatten typ. Det är inget farligt så länge de inte kräks mycket blod. Nästa gång han kräks är det inget blodblandat så man vet att det inte blöder i magen iallafall. Däremot så sväljer han blod när blodkärlet brister å då får han svart bajs oxå.

De har annars väldigt lika korvar så man ser ingen skillnad på dem längre. Förut var ju Vilmas så små, men inte nu längre.

Men nu är han äntligen frisk igen å börjar gå upp i vikt å busar som vanligt, fast han är ganska trött, men han är ju inte purung längre så det är helt i sin ordning. Han är ju pensionär. 67 kattår!
Det är så skönt att han mår bättre. Man lider verkligen med honom när han mår så illa. Han har medicin som han vägrar ta. Men jag förstår det, vem vill ha en fjärdedels tablett (typ som en alvedon) utan att svälja ner det med något. Vassa kanter som fastnar i halsen. Usch! Varför inte bara göra runda små, dragerade tabletter som lätt slinker ner?

Vilma är oxå en liten tröttmössa. Hon kan ligga å sova under mitt nattduksbord sju timmar i sträck. Men hon börjar oxå bli lite äldre, hon är fyra år å åtta månader. I kattår blir det runt 43 år nånting, så hon är en hårig, medelålders liten tant.

…mina älskade pälsklingar…låt dem vara friska nu…