Nu har vi åkt ut till ranchen å ska vara här några dagar. Det är väldigt halt där utanför, glashalt alltså, så fastän jag tog pyttesteg med kryckorna så halkade jag naturligtvis med min friska fot å var tvungen stampa ner den skadade. Det är ju inte första gången, så jag vet inte om jag får ta bort gipset den 5:e som det är tänkt. Kanske måste jag ha det nån vecka till. Jag har ju som själv tänkt att nog är det konstigt att man fortfarande har så ont, trots att man haft gips i flera veckor å det snart är dags att ta bort det. Nåja, kanske det hade varit annorlunda om jag inte hade stampat ner foten som jag inte får belasta. Men vi får se vad de säger, det kanske har läkt ändå rätt bra så den klarar såna tilltag. Hoppas det!
I alla fall så packade Håkan upp maten vi haft med oss, men hade glömt både kattmat å ett pisangpulver han äter för att slippa må illa av magkatarren, så det var bara att åka iväg igen.
Innan han åkte så gick jag in i sovrummet å tände lamporna ovanför sängen. Då såg jag något randigt som låg på min sida.
“Åh, är det till mej?” utbrast jag som älskar randigt.
“Jaa, men det äär det ju!” utropar Håkan å börjar skratta. “Det är ju en julklapp som jag har glömt.”
Det är en hissgardin å när jag tänker efter så fanns det ju flera som jag ville ha, men jag kom inte ihåg om jag la till det i önskelistan. Det hade jag visst, så nu får jag byta i köket till våren.
…så roligt…det kommer bli jättefint…