Vi har som sagt sorg i vår lilla familj. Lilla Nalle fick somna in igår. H tog honom till veterinären igen vid 12-tiden efter att han inte kissat sen lördagsmorgon å blåsan var hård å full. Inte konstigt att han sprang oroligt till å från lådan hela tiden.
Väl hos veterinären såg han så trött ut, sa H. Han bara låg där helt apatisk. Orkade väl inte bli nervös. Eller så slappnade han av å tänkte att han snart blir tömd igen.
Men det är inget liv för en liten katt, så vi var tvungen att fatta det svåraste beslut man kan fatta när det gäller ett kärt husdjur.
Veterinären som tog emot gick iallafall iväg för att höra om det inte fanns nånting kvar man kunde göra, om det kunde finnas nåt som de kanske glömt. Det var ju gulligt av henne. Men de hade gjort allt de kunde, vi hade gjort allt vi kunde…det hjälpte tyvärr inte.
Det känns jättetungt. Gårdagen var en mardröm. Vägen hem kändes så främmande å det var svårt att cykla med tårar i ögonen. Jag ville bara hem så jag kunde få ut min sorg. På jobbet var jag ju tvungen bita ihop, men jag fick sluta tidigare så det vart inte så långvarigt.
Väl hemma skulle jag börja plocka bort alla täcken å lakan å badlakan vi lagt ut överallt som Nalle kunde kissa på å täcket i soffan bar spår efter hans små tassar där han försökt kissa, lilla vännen. Då bara bröt jag ihop.
Å att se alla hans mediciner som vi inte hann ge färdigt…
***
Idag gick det bättre att jobba. Det är skönt att ha fullt upp å man går där å tänker på allt möjligt, men så sköljer det över en igen att Nalle är borta å så håller det på. Å kommer väl fortsätta en tid till.
Men snart blir vi glada igen å minns Nalle med glädje, så som vi gör med Hampus. Å som tur var har vi vår lille Valleman kvar. Vi får helt enkelt ge honom dubbelt så mycket kärlek istället.
…tids nog blir allt som vanligt igen…
Uppdaterat senare: Förlåt…inte kissat sen söndagsmorgon ska det vara.