Jag har ju sagt att jag är den barnsligaste 55-åringen jag vet. Det gäller i alla lägen och inte minst vid juletider. Ta klapparna till exempel. Förra julen hade vi inga, mer än de som vi fick från jobbet. Hur kul va däää? Inte kul alls, om ni frågar mej. Därför gör jag inte om samma misstag i år. Att vakna på julaftonsmorgonen – låter lika motsägelsefullt varje gång jag säger det – och med ett glädjeskutt hoppa ur sängen och förväntansfullt fråga Håkis om vi får öppna nåt litet paket redan på morgonen, det är bland det bästa som finns…hahhaaa! Jag älskar känslan. Förut, när han åkte iväg tidigt så gjorde vi ju det, öppnade alla klapparna innan han åkte, men nu är det inte säkert jag får öppna nåt förrän på eftermiddagen, men kanske…om jag är riktigt snäll så.

Håkis julklappshög växer. Några till ska ta plats där, men de har inte kommit ännu. Sen ska mina dit också, så det blir en rejäl hög där under granen. Precis som det ska vara…om ni frågar mej.

…åååh, så roligt…som jag längtar!…