Tackar som frågar. Ja, det är ingen ändring när det kommer till Valle och Alma. Nätdörren är kvar och vi måste hålla dem isär.
Vilma finns det inget nytt att skriva om. Hon är samma goa, snälla, lilla själ som tidigare. Gör inte så mycket väsen av sej.
Alma däremot är värsta dampkatten. Hon far fram som ett jehu, hoppar upp i klösträdet i en jäkla fart, klättrar på sänghimlen upp på bokhyllan som står intill och klöser i taklisten…liksom hänger i den…och, ja, ni fattar. Hon springer som en galning i lägenheten, typ studsar mellan möblerna, slänger sej raklång i soffan eller sängen och ligger och flåsar som en hund och sen iväg igen. Hon snor en mopp, en sån där bred lurvig sak, och leker med den, bär på den in i vardagsrummet, sen in i sovrummet igen, kan inte bestämma sej för var hon vill vara, eller så gillar hon bara att bära omkring på den. Ser riktigt roligt ut när hon kommer med den i munnen och går bredbent för att inte snava på den. Hon har bitit sönder armstöden på min kontorsstol (det gör hon på morgontimmarna när hon vill att jag ska vakna, för hon vet att det kan jag inte ignorera). Och de säger ju att den här rasen ska vara så hundlik och ja, där kan jag inte säga emot. Annars nej. Vill ni ha en lugn och fin katt som håller sej på golvet och gör som du säger, köp ingen Neva Masquerade! Köp en perser, men se till att den har lång nos med öppna, fina näsborrar. Inte som mina, även om de är det sötaste som finns, för man vill ju att de ska kunna andas bra.
Alma är lugn och fin mellan varven, så hon är inte bara till besvär, gudskelov. Hon är ju enormt charmig också och väldigt, säger väldigt (!) rolig. Hon bjuder på så många skratt och är lite av familjens pajas. Älskar den lilla häxmajan ♥
Valle…ja, det är nog färdigt med den lilla skrutten. Han har kräkts igen. Inte idag, faktiskt, men tidigare några gånger per dag i typ tre dagar. Dock har han aptit och äter bra ändå. Kan vara leverpastejen han fick smaka lite av, så det ska vi inte ge mer…nånsin! Kan vara att han börjar bli långhårig igen. Men jag har ökat på kortisonet och ger en hel varje dag i tio dagar, så som vi gjorde från början, sen en halv per dag i tio dagar och sen fortsätter vi med en halv varannan dag. Så det kanske hjälper mot vad det nu var han fick. Men han är skruttig i kroppen också. Ibland orkar han inte hoppa upp till fönstret även om han har möbler att hoppa upp på först. Det kan vara spondylosen, det kan vara att han är orkeslös av lymfomet, vi vet inte. Men jag hoppas han får uppleva en sommar till iallafall. Att han hinner få vara ute på ranchen och mysa lite till innan han får somna in. Han är inte jättesjuk, eftersom han äter och dricker som han ska, men han är inte sej själv längre. Om det bara är tillfälligt återstår att se. Tror faktiskt det, för det kom så plötsligt, i samma veva som han fick pastejen. Han kanske blir bättre av kortisonbehandlingen. Jag hoppas verkligen det. Om inte så fick vi iallafall tretton lyckliga år tillsammans och det är jag tacksam och glad för.
…nu ska man ju inte måla fan på väggen, det kan ju vara tillfälligt…hoppas verkligen… 