♫  Nej men titta där, sa plötsligt ena snigeln, jag ser två små snigelhorn som sticker opp.  Några meter därifrån låg minsta snigeln, hans var hornen som de såg vid kullens topp  ♫

På promenaden såg vi en snigel som så sakteliga tog sej över vägen. Ganska stor å fin var den.

På väg hem igen såg vi nåt som sprang över vägen.
“Vad var det för nåt?” frågade jag.
“En ekorre”, svarade Håkan.
“Neeej”, väste jag, “var det inte en hermelin?”
“Nej, den hade ju så lång svans.”
”Men det har ju hermelinen å lång smal kropp med vit mage. Var det inte det?”

Sen tittade den fram på nytt å jag fick bekräftat mitt antagande. Fick några suddiga bilder då jag bara hade mobilen å inte kan zooma. (Skulle ha tagit med Pentaxen!)

Å det var inte bara en, de var två.

Den till vänster sprang å hämtade den till höger. Å så över vägen igen. Så gulligt!

Kanske ett kärlekspar? Mor å son? Far å dotter? Å vice versa…?

…vad de än var så gillade de då varandra…