Innan vi kom oss iväg såg vi att Vilma hade fångat sin första, oss veterligen, sork. En liten, liten stackare. Vilken lycka för Vilma. Men en stor sorg i sorkfamiljen.

På den nya kullen som blev efter vägbygget växer en massa prästkragar, eller baldersbrå som den egentligen heter. Jag älskar prästkragar! De är så anspråkslösa, men så himla fina ändå. Å just därför har jag plockat en massa små prästkrageplantor från Håkans gräsmatta, som finns kvar efter att där en gång i tiden fanns en blomrabatt, å samlat i en kruka som jag ska plantera ut sen på ett bra ställe.

Vad jag oxå gillar, men som man INTE ska ha i trädgården, är tistlar. De är så söta! Men ett ogräs som sticks å ett himla otyg. Nej, jag får njuta av dem på promenaden.

…vilda blommor är lixom…hm…de är som på riktigt, på nåt sätt…me loves!…