Jag känner mej arg, men samtidigt sprider sej ett lugn inom mej, för jag har bestämt mej återigen för att säga upp mej. Jag står inte ut! Jag kan inte stanna i ett företag där jag trivs sämre å sämre för varje förändring. Å det spelar ingen roll vad de hittar på så är det bra en stund, men så kommer det nåt skit ändå efter ett tag å nu har jag sett att det fortsätter så hela tiden å jag kan inte be om förflyttning varje gång så jag slutar helt enkelt. Söker annat jobb. Vill inte vara med längre.

Å det är trist på sätt å vis, för jag trodde nu att allt var skitbra. Men si icke sa Bertil. Så det är ingen idé att stanna kvar. Jag säger upp mej fr.o.m sista februari å jobbar en månad till efter det å sen får jag söka annat i april. Då får man i regel sommarjobb, fast jag vill ju ha semester, men det ordnar sej alltid. Jag söker bara korttidsvikariat så får jag vara ledig sen.

Känner mej lite busig oxå. Det är lite pirrigt å spännande i magen. Men jag har varit åtta år på samma företag. Det är ju faktiskt dax att röra på sej. Har ju aldrig varit längre än 9 år på ett å samma jobb så det känns som att detta händer om å om igen för att jag ska börja röra på mej.

…å nu spelar det ingen roll vad de säger, jag har bestämt mej…