Jag vill så gärna julpynta. Eller det är inte så viktigt med tomtar å det, men granen, alla stjärnor å elljusstakar vill jag ta fram redan nu. Fast för mej är ju det som att fuska, så jag måste vänta lite till. Till första advent. Men inget kan hindra mej från att ta fram lite rött till soffan å röda ljus, så man får till det där juliga myset.
Ååh vad jag längtar! Kan inte tiden springa fram nu så jag får sätta igång? Pynta å baka lussebullar å pepparkakor till julmusik.
Buuhuu, varför måste man följa traditioner? Eller det måste man ju inte, men varför tycker jag att man måste följa traditioner? Varför kunde jag inte vara lite mer rebellisk å pynta precis när jag vill?
Men nej å nix, jag följer reglerna. Jag får typ ont i magen om jag inte gör det. Inte för att jag bryr mej om vad grannarna skulle tänka om jag började i förväg, om än det vore lite skämmigt, för en del gör ju det här i kvarteret där jag bor. Nej, det är bara en känsla jag har inom mej som säger att så gör man inte, det är inte kutym. (Min inom-mej-känsla är lite fin i kanten, förstår ni, å använder så fina ord.) 
Visst kan jag oxå vara helt wild ‘n’ crazy å käka ärtsoppa en måndag, men när det kommer till julen, då är det givna regler som gäller. Fast nuförtiden, om jag julpyntar en fredag, så kan jag faktiskt tända elljusstakarna då, när jag ställer fram dem. För några år sen ställde jag fram dem, men tände dem inte förrän på söndag, så lite mer avslappnad har jag ju blivit när det kommer till reglerna.
Förra året var granen på plats långt före första advent, för jag kunde bara inte låta bli att bygga ihop den å se hur den såg ut, å när den ändå stod där så satte jag på de nyinköpta julgransljusen oxå, för jag var ju bara tvungen att prova dem å se om jag var nöjd. Sen fick den stå där å vänta tills det var dags att klä den fullt ut.
Då hade jag faktiskt inte ont i magen. Det kändes som att det var berättigat. Det var ju som en helt annan sak. 
…hmmm…jag har ju faktiskt en ny elljusstake…jag har ju inte kollat hur den passar… 