Idag var det kallare å Håkan tyckte inte att vi skulle gå nån promenad, för det skulle nog inte vara så skönt. Jag lät honom övertyga mej, har haft lite ont i foten på sista tiden å det beror nog på snön, att det är lite ojämnt underlag. Jag får ont av minsta snedsteg, eller vad jag ska kalla det, men på plogade underlag går det ju bra.

När jag tittade ut genom fönstret å såg solen skina så vackert ångrade jag mej. Jag måste ut!

Sagt å gjort, jag klädde på mej å gick en ganska lång promenad på nästan 50 minuter. Kallt om kinden, men annars behaglig temperatur. Klär man sej ordentligt bara så är det hur skönt som helst.

Inte för att jag tycker det är lika kul att gå ensam längre, som jag tyckte förut. Visst, om jag har musik eller radion i örat, då är det bäst om man är själv, men nu när Håkan oftast hänger med på promenaderna är det ganska trist när han inte gör det. Men det ska inte hindra mej från att motionera. Jag ska göra det ändå. Det är så nyttigt för mej å när det är så här vackert väder vill jag njuta av dagen. Carpe diem som di säger. Fånga dagen. Å det känns som att jag fick göra det idag.

 …hoppas Håkan ångrar sej nu…då hänger han med imorron…