6 november, 2016

Mina små trötta pälsklingar. Den ena ligger i min säng i sovrummet å har så gjort i många timmar nu.

Den andra snarkar på en datorväska i datarummet. Ja, vad finns det annat att göra? Det blir inte många knyck så här på förvinterkvällarna. Kanske skulle ha lekt med dem lite, med deras hemgjorda leksak? Trötta ut dem lite så de inte kommer utvilade å jamar på oss i natt när vi ska sova.
De brukar göra det nämligen. Jag är duktig på att ignorera när Valle högljutt deklamerar att han vill att vi ska stiga upp, för annars uppmuntrar man bara ett sånt beteende, men Håkan svarar alltid å ger Valle den uppmärksamhet han efterfrågar, vilket resulterar i att det oftast är Håkan han går till om han vill chit-chatta mitt i natten.
Vilma kommer alltid på min sida å jamar med sin söta, lite hesa stämma å hoppar upp på sängbordet, för att sen hoppa ner i vägghörnan å leka med ljusslingan. Det gör hon nästan varje natt. Jag vet bara inte varför hon måste tala om det för mej innan, om det nu är det hon gör, men vad kan hon annars mena? Hon kanske är artig å frågar om det går bra?
Jag vet inte.

Men söta är de, våra små hårbollar, å om sanningen ska fram så vaknar jag gärna vareviga natt till deras jamande, bara vi får ha dem kvar. Länge.

…men säg det för guds skull inte till dem nu så de kommer å väcker oss för jämnan…

Det är egentligen ingen bra tid för mej nu. Jo, jag älskar den här tiden, det är den allra bästa, men det här med alla godsaker…de bara ligger där å ropar mitt namn. Jag kan bara inte stå emot, om än jag hade behövt låta bli dem några månader till innan jag kan unna mej utan påföljd.

Inte för att jag längre bryr mej särskilt mycket om vikten, det är ju faktiskt av ringa vikt, vilken vikt man har. Men det är kläderna. Jag vill ju ha mina kläder. Inte köpa nytt. Å jag vill inte att de ska sitta som ett korvaskinn. Jag vill ju kunna röra på mej. Alltså finns inget annat alternativ än att jag tappar lite av späcket.

Nu när jag jobbar så går jag ju bort en hel del. Det är verkligen bra att ha ett rörligt arbete. Så jag hade snart nått mitt mål om det inte vore för alla dessa läckerheter som frestar. Men jag går mycket mer nu när jag började på mitt nya vikariat. Jag jobbar ju fem timmar varje dag nu å jag går över 13000 steg varje dag. Det är mycket bra. Förhoppningsvis får jag fortsätta även efter den tionde, min arbetsledare trodde inte att hon kommer tillbaka då, så jag vet att jag kommer att tappa några kilo, såvida jag inte stoppar i mej för mycket gotter. Jag får försöka vara ståndaktig å bara äta litegrann. Å allra helst inget på vardagarna. Ett par pepparkakor till kaffet, högst! Å kanske ett par ischoklad också. Å mindre portioner av maten. Promenera varje dag på helgen också. Det har vi gjort nu, jag å Håkan. Det borde ju funka. Jag måste fixa detta. Jag måste ju kunna ha mina kläder, för tusan!