Idag är det torsdag, den sista mars, och vi har en arbetsdag till innan vi tar helg. Vintern håller fortfarande kvar sitt grepp, men våren kämpar på och smälter snön så vi får barmark på vägarna åtminstone.
Fast sen kommer det mer snö ändå att pulsa i innan plogbilen hinner fram.
Jag var ju ledig onsdag, torsdag och fredag förra veckan som en del av er vet och på fredagen tyckte jag att jag varit så mycket med Valle så jag lika gärna kunde följa med hem till Håkis på kvällen och sova över och sen åka till mej på lördag igen som vi brukar. Lite ovanligt för att vara jag, jag daltar ju så med dem annars, men Valle led ingen nöd och var så glad när vi kom hem igen.
Flickorna märkte skillnaden och tyckte nog att det var kul att mamma stannade så länge, om än det är Håkis de tyr sej till mest numera. Jag träffar dem ju bara några timmar på lördagarna. Det känns verkligen inte bra, men bästa lösningen tillsvidare. Och för Vilma är det ju ultimat att få vara där alltid. Det är ju hennes paradis och blir nog Almas också med tiden.
Med stickningen går det bra. Jag har kommit en bit på väg. Har stickat bålen ända upp till armhålorna och nu ska ärmarna stickas – har kommit lite mer än halvvägs på ena – för att sen läggas till bålen och sticka oket. Sen är den färdig.
Det blir sååå snyggt! Och hur rivigt garnet än må vara så känns det anmärkningsvärt lite på kroppen. Eller iallafall på armen, när jag provar ärmen. Lite strävt, men inte alls som man tror. Så när jag har sköljt med balsamvatten tror jag att det kommer bli relativt bekvämt. Åtminstone på mej, jag är inte så känslig.
Jag ska visa originalet sen (bilden jag har tagit mönstret av) man kan inte tro att det är samma mönster. Färgvalet gör så himla stor skillnad.
…måste nog köpa en ny garderob bara för mina stickade tröjor… 
