Månad: oktober 2021

Söndagseftermiddag, sista oktober, och jag har röjt lite och fixat här, duschat, ätit och druckit både kaffe och te. Håkis åkte vid niosnåret på förmiddagen och skulle jobba några timmar på sitt gamla jobb – och nej, de har inte lärt sej sitt jobb ännu…*suck*. Men det blir ju en extra slant på Håkis konto, så inget han gråter över egentligen, och det är med ob-tillägg dessutom, så han tjänar ju mer än i vanliga fall. Inte helt fel ändå, om än jag tycker att det är hög tid att de lär sej.

Jag har smugit in lite rött som jag sa att jag skulle göra, dock bara kuddarna, jag har inte bytt gardiner ännu, men det får väl bli nästa helgs uppdrag, för röda gardiner ska jag ha till jul, fast bara i vardagsrummet. Jag ska byta i köket också, men tror inte det blir rött. Kanske en röd hissgardin i samma tyg som i vardagsrummet, det är ju längesen jag hade den, men vi får se hur jag gör.

Undrar om jag inte ska vara så busig att jag tar upp granen i mitten på november. Då har jag inte så mycket sen när det är dags att pynta med allt annat. Jag är ju traditionsbunden, till viss del, men vissa saker kan jag rucka på numera, som att börja aningen tidigare, för jag älskar ju julen.
Jag har fnissat här åt Underbara Clara när hon bloggar om hur de har tjuvstartat med lite lätt julfirande genom att hänga upp grisen med God Jul på ovanför vedspisen, gå ut i skogen och hugga en gran och dricka glögg medan julmusiken strömmar ur högtalarna. Och att det nästan känns som att tjuvröka. Och jag håller med, det är så det känns. Som att det är nåt förbjudet, men man gör det ändå. Och ju mer man gör, desto lättare blir det för varje år att bryta mot traditionen ännu lite till, som till exempel att ta in julgranen ännu tidigare.
Jag gjorde ju det där förra julen, tror jag det var, iallafall när granen var alldeles ny och jag inte orkade ställa den i förrådet bara för några veckor, så den fick stå i vardagsrummet med nya julgransbelysningen, för jag ville se hur den såg ut och om den fungerade, och sen gick jag ner några dagar senare och hämtade upp alla pumlor och julgrandsdekorationer och klädde den helt sonika, utan det minsta dåligt samvete. Och jag var så lycklig…hahhaaa.
Och så ska jag redan börja glögga, som Underbara Clara, i min fina glöggservis. Och ta fram mjölkkannan med julmotiv och sen pynta alltmer för varje helg som går. Då blir det ju så där lite lagom att göra och inte allt på en gång. Och jag får ha jul länge och känna glädje och förväntan, istället för sånt agg mot stackars november månad som jag så oförtjänt kommit att hata så mycket. Jag vill inte hata november, jag vill gilla alla månader.
Alltså måste jag ju göra nåt bra av den också.

…Valle gillar inte november…han gillar inte vintern…han vill ha sommar så han kan vara ute…

Nu kommer ännu ett sånt inlägg med bilder som av en eller annan anledning aldrig kom med i bloggen. Det är en hel radda så det är bäst att vara kortfattad. Då kör vi!

Silltårtan som vi gjorde till Håkis födelsedag. Den är bara sååå god! Låter kanske inte så gott med silltårta, men det är verkligen supergott. Tänk nubbesallad på råg- eller hönökaka. MUMS!

Upptäckte i somras att min Slideranka blommade med ytte-pyttesmå blommor. Hur gulligt?

En stor fnöskticka på en gammal stubbe.

En härlig sommarbild från Hägnan, Gammelstad, där man ser den vackra kyrkan i horisonten.

En rolig skulptur utanför Tinas restaurang i Happis. Vi åt inte där, för det vegetariska utbudet lämnade en hel del att önska.

Hur det blev i redskapslådan efter jag köpte plastlådorna för att få lite mer ordning. De passar precis och det ryms en del under dem också. Mycket praktiskt. Hade jag haft barn så hade det fått bli min godisgömma.

Alma som alltid har med sej nån form av leksak till sängen. Är det inte Snoddis så är det pappersremsan som man drar i för att öppna paket från till exempel Apotea.

Jag med mitt vackraste leende. Och osminkad dessutom. Kan det bli bättre?

En hårboll efter kamning av Vilma.

Älskar Olofssons grovlimpa, men ibland jäser den lite väl stora hål.

Håkis i affären och öronen pekar ut så gulligt av munskyddet.

Goda mackor av grovlimpa, Icas skagenröra och kokta ägg med lite dill på toppen.

Valles söta små öron när han hoppas få smaka nåt gott av pappa Håkis som fixar fika.

En härlig himmel.

Min vintertröja är det inte så mycket kvar på. Lite steekning, alltså sy och klippa upp för ärmar när man stickat rundstickning ända upp till axlarna, och sen sticka ärmarna och kragen och sen är den klar. Tror den hinner bli färdig i oktober om jag inte hittar på nåt annat.

Så här ser Valle ut när han vill smaka ostbågar, men inte får. Han kan ju bli dålig, men ibland får han ändå en liten, liten bit.

…inte det lättaste att motstå den minen…sötprutten…  ♥

Att slå tårna i möbler är nåt jag har tagit för vana, verkar det som. Det är inte för egen njutning, utan bara ren klantighet. Jag slår mej ofta blå och det känns som att de är både krossade, ur led och helt brutna. Som igår till exempel. Jag slog i tån närmast lilltån på vänster fot. Jag såg stjärnor och fick frossa av smärtan. Jag skakade fram ett sms till Håkis att jag trodde den gått ur led eller nåt, för den pekade mot lilltån istället för de andra tårna, som den gjort innan. Ringde Hälsocentralen i morse och ville ha råd, för jag ville inte åka till akuten och sitta där fram till midnatt, och läkaren sa att jag kunde prova tejpa tån med den andra så den går tillbaka. Jag behövde inte det. Det har redan blivit bättre. Den börjar vända sej tillbaka till ursprungsläget och jag har inte lika ont längre, bara när jag råkar stå på tå eller nåt sånt. Däremot har jag fått så förjordat ont i höger höft igen, som faktiskt har varit rätt så bra sen semestern. Men nu har jag nog överbelastat när jag har haltat omkring på jobbet. Hoppas det går över snart. Tån är betydligt bättre, som sagt, det är bara blåmärket som har flyttat sej lite. Det är inte mitten-tån jag slagit i, som man skulle kunna tro.

Och min jultröja, fast vintertröja, är det inte mycket kvar på. Lite till på bålen och sen är det ärmarna kvar och de går fort, för de ska bara vara helröda med slätstickning. Så jag hinner nog klart den redan i oktober. Sen behöver jag nya sockor, så det blir inte till att börja på nån ny tröja direkt efter denna, utan färdigställa de andra jag har på gång och börja med sockor då. Håkis vill ha en kofta så jag får göra den sen när det andra är klart.
Men jag blir så nöjd med min vintertröja. Nu vill jag ha ett par mörkröda mjukisbrallor. Måste se om det finns att köpa. Annars får det bli vanliga grå eller svarta.
Sen ska jag skrota omkring i det hela kalla vintern. Hoppas det blir riktigt kallt, för det är ett stickigt garn, så man måste ha nåt långärmat under.

…mönstret växer fram efter som jag stickar…tycker den blir riktigt bra… 

Att det är praktiskt att man numera kan på youtubevideon klicka på en knapp så man kan se den i vardagsrummet eller sovrummet istället, var man nu väljer att titta. Nu slipper Valle bli sur på mej när jag sitter i datarummet för länge, nu streamar jag bara till tv:n och Valle blir nöjd och glad när vi kan umgås i soffan.

Så klart blev det inte mer spännande än en stickningspodd, haha, men jag tittar på annat också. Men när man nu ändå ska handarbeta så är det alltid kul att titta på andras arbeten, vad de har gjort, vad de vill göra och vad de har köpt för garn. Roligare och mer spännande än så är jag inte som människa. Herregud vad gubbarna på jobbet skulle bli besvikna om de visste. En del av dem tror att jag är ute och festar i tid och otid.

Valle har verkligen repat sej bra, men jag kom på här för ett tag sen att han hade ju diarré i flera dagar och allt han åt rann väl bara rakt igenom, så han hann väl inte få vare sej näringsämnen eller fett vilket bidrog till viktminskningen och hans brist på aptit. Han äter bra nu och har redan lagt på sej lite mer hull. Vilken jäkla tur att vi väntade med att boka tid hos veterinären. Pälsen är också jättemjuk och len och svansen har blivit finare. Kanske får han uppleva ännu en jul. Men vågar man hoppas på ännu en sommar?

…min vintertröja med eget mönster…som vanligt följer jag det inte slaviskt…tror den blir fin… 

Nionde oktober och hösten har verkligen kommit igång och vi borde väl ändå börja fira midhöst också, varför är det bara sommarn som ska ha en högtid?
Eller är det det som är Halloween?

Jag har bloggat lite dåligt senaste veckan, eller dåligt…inte alls faktiskt, men vi jobbar på här och håller oss friska och krya. Får se hur länge det håller i sej nu när de har släppt på alla restriktioner. Jag fortsätter som jag gjort hittills alla vacciner till trots, vill ändå inte bli sjuk om än i den lindrigaste form. En vanlig förkylning går väl an, men inte nåt virus tack så mycket. Dock gäller ju ännu att vid minsta förkylningssymtom ska vi stanna hemma. Det tycker jag vi fortsätter med i framtiden också. Aldrig har jag varit så frisk som nu. Krämpor ja, men inga smittsamma åkommor. Jag har fortfarande inte haft nån form av förkylning sen maj 2018* och tidigare har jag alltid haft minst en gång per år, oftast ett par – på hösten, när skolor och dagis kommit igång, och på vårkanten.

Hur är det med mina vallningar då? undrar ni säkert, eller så kanske inte, men jag kan ändå meddela att de har försvunnit. Jag blir varm fortfarande, men det är mer på en normal nivå. Jag hade nog så innan också, men man blir ju alltid nervös och tänker ”nä-äh, ska de börja nu igen?” men så gör de inte det, det är bara vanlig temperaturreglering.
Och om man nu tror att jag har sån tur som haft så kort klimakterieperiod så har jag nog inte det ändå. När jag går tillbaka och kollar i bloggen så har det startat redan 2013. Alltså värmevallningarna. Jag hade dem redan då. Dock inte så frekventa och kraftiga som här på slutet, men ändock. Så med tanke på det kom jag nog inte undan så lätt ändå.
Men jag har fått en varmare temperatur i kroppen. Eller är det kanske för att jag väger lite mer än på 10-talet? Jag är iallafall inte lika frusen nu som då. Vid den här tidpunkten gick jag omkring med dubbla tröjor och tjocksockor. Att sitta i tisha nu hade aldrig gått. Och då hade jag ändå varmare i lägenheten. Sen de var och fixade med elementen här i våras så har jag 20° som varmast, men kanske det är varmare nu när det fortfarande är plusgrader ute, jag vet inte, jag vet bara att jag inte behöver nån varm tröja om än jag gärna har det ändå, bara för att det är nåt jag stickat och vill använda.

Apropå stickat så har jag förstås lite mer nytt garn i mitt lilla stash…som för övrigt inte är så liten längre. Det börjar bli en hel del, men som jag sagt tidigare så är tre bokhyllor fyllda med garn färre än sex bilar, så Håkis kan inte klaga. Kostnadsskillnaden är inte ens nämnvärd. Dessutom ser det trevligare ut med nystan i olika färger i hyllan än en massa bilar på gården. Det liknar ju inget annat än ett skrotupplägg.
Mitt senaste inköp är dessa. Drops Soft tweed i färgerna ”korp” och ”guacamole”. Det är 50% ull, 25% alpacka och 25% viskos.
Så mjukt härligt garn och superfina färger. Längtar till jag får göra nåt med dem.
Sen är det överst, Drops Karisma som är 100% ull i färgen mörkbrun. Jättehärligt garn det med som jag har tänkt att sticka ihop med mitt lila Kid Silk. Jag tror det kommer att bli en snygg kombo. Det blir nog bara en basic slätstickad jumper. Möjligtvis lite kabelstickning längs ner eller på ärmarna, vi får se.

Och slutligen en liten uppdatering om Valle. Han är hos oss än. Ibland är han så pigg och ibland så klagande. Han sover mycket, men vad mer kan man förvänta sej av en gamling som honom? Han äter bättre och tigger när vi håller på och fixar fika, kissar och bajsar normalt, är noga med hygienen och som sagt busar och får sina ”spel” nu och då, så han får hänga med ett tag till.
Många säger att ”man ser inte på ett djur om de mår dåligt”, men det motsäger jag å det bestämdaste. Jag ser iallafall om ett djur mår bra.
Jag känner Valle så väl. Dock vet jag ju inte om hans klagande jamande beror på smärta eller uttråkning eller senilitet. Jag kan bara anta att det är snabbt övergående då han tystnar efter nån minut och sen hoppar hur lätt som helst upp på bordet eller fönstret eller tar ett långskutt upp i fåtöljen. Så man måste se helheten. Läsa av honom i det stora hela och inte haka upp sej på en och annan klagande olåt. En katt som behöver avlivas tigger inte, tvättar sej inte, ligger inte bekvämt med magen i vädret, busar inte mellan varven. Man vet när en katt behöver avlivas. Och visst har vi trott att nu är det dags, men så har han repat sej, precis som han gjort nu, så man ska inte ha för bråttom och ta förhastade slutsatser.
Ett djur kan ta lite smärta, lite illamående, precis som människan. Man måste inte döda dem vid minsta symtom.
Glasögonen jag bär på bild är mina gamla Valentino, som jag köpte när jag var i senare tjugoårsåldern. Jag bytte glas i dem för ett par – tre år sen. Kul att kunna återanvända.

…har många par glasögon jag…kanske måste skaffa ett ställ till dem och samla ett stash där med… 

*2019 ska det vara, jag säger alltid 2018, men nej…2019 ska det vara…så, nu kommer ni ihåg det till nästa gång 😆