Igår var starten på vår första, sedvanliga promenix. Nu äntligen börjas det. Men vi går nog inte varje dag, eftersom jag inte blivit bättre i foten. Den vänstra alltså. Där jag har metatarsalgin. Det går lixom inte över. Jag tror bara en operation kan råda bot på det. Så när jag har gått sex timmar på jobbet klarar jag inte så mycket mer. Men kanske om jag fått vila däremellan.

Den gamla ladan, som jag fotat så många gånger när vi passerat, är helt fallfärdig nu. Synd, tycker jag.
Vi såg svanar, grågäss och änder, men de var på andra sidan motorvägen så de syntes inte alls på fotona, och massor med nässelfjärilar virvlade fram, par om par, men har ingen bild på dem heller. Dock så fick jag med ett annat flygfä på bild, nämligen en gyrokopter. Tänk känslan att sitta där uppe, känna vinden i håret, hälsa på en och annan mötande trana. Ingen annan trafik, det är bara du och fjäderfäna. Man sitter där och har världens bästa utsikt. Det måste ju vara helt fantastiskt. Jag fattar bara inte att de vågar!

…om man ändå inte var så feg…