Dag: 28 augusti, 2018

I det gamla, gula trähuset, Luleås äldsta byggnad, är jag fortfarande å städar. Jag trivs som fisken i det huset. Jag tror jag levde på sekelskiftet, för jag känner mej så hemma å blir på nåt sätt nostalgisk när jag får tillbringa en liten stund i nåt gammalt hus där man har bevarat det man kunnat från den tidsepoken. Å är det så här vackert som det är där, då blir jag bara så lycklig…säger jag å låter som Ernst, men det finns faktiskt inget annat sätt att förklara det på. Man är lycklig när man omger sej med vackra ting. Åtminstone jag är det.
Å Ernst då så klart.

Titta bara på dessa vackra pardörrar å de breda golvtiljorna. Det får en att undra vem som tassat runt på dem för mer än hundra år sen. Jag vet bara att han som uppförde gården 1826 hette Christopher Bergström, som vid sin död var den tredje rikaste mannen i Luleå. Det finns inte att läsa om han hade barn, men han var gift å hade ett stort hushåll med många drängar å pigor. Å vem som har bott där efter det har jag ingen aning om.

Kolla på det här vackra glaset. Det är ju bara så fint. Å tittar man noga så ser man timmerväggen där innanför. Jag älskar timmerväggar!

På dörren längst in, på översta bilden, sitter ett så himla vackert handtag. Dörren leder egentligen till ett rum, men det är igenmurat, man går in dit genom en annan dörr från hallen. Där rumsterar ett annat företag som jag inte städar åt.
Personligen tycker jag det är trist att så här vackra hus blir företagsbyggnader. Här ska man ju bo för tusan. Vem vill inte det? Men det är så det är. Alla vackra, gamla byggnader blir kontor å alla fula, tråkiga nybyggen blir bostäder.
Usch å fy så deprimerande! 

… ♫ om jag hade pengar, yabba dooba dooba diba dabba doobi deedle dum ♫…

Idag räddade jag den här lilla parveln, en gräsulv, från en säker död. Den var på väg mot den hemska trafiken, men det satte jag stopp för. Stjälken på en mjölkört(?) fick agera räddningsbår, som jag fångade upp larven på å sen bar jag den tillbaka till tryggheten på andra sidan räcket.

Huruvida den låg kvar där eller inte förtäljer inte historien. Jag vet inte hur stark dragningen var åt det håll den var på väg. Kanske gjorde den ett nytt försök, svärandes över dumma människor som ska lägga sej i, men då lovar jag att den inte blev långlivad.
Jag hoppas att den låg kvar för att förpuppas å vänta hela långa vintern tills den ”kläcks” på våren å en fin fjäril, ädelspinnare för att vara exakt, kryper fram å flyger iväg.

…ganska stor lurvig sak, det där…ungefär som mitt lillfinger…