Vilma har verkligen farit som en raket här på kvällskvisten.

Valle sitter på bordet å betraktar hennes framfart.

Ena stunden ligger hon där å så rusar hon plötsligt iväg.

Man måste hålla ögonen på henne hela tiden för att inte tappa bort henne.

Hon busar lite å sen rusa iväg i 190 igen.

Upp på stolen å mopsa upp sej för Valle lite.

Men så kom ett gäng kajor flygande. Ett STORT gäng.

“Huuujedamej va många de är!” tänker Vilma.

“Tänk om de kommer å tar mej?”

Bäst att springa till mamma tills de har passerat.

Valle bara suckar. “Ujujuj.”

“Aha, du tror du är säker däruppe?” säger Vilma.

“Men jag kan faktiskt ta dej!”

Eller så inte å så rusar hon glatt iväg igen. Lägger sej å rullar lite vid trappan.

Valle försöker hänga med, men blir väl andfådd av att bara titta på.

“Asså, jag orkar inte Vilma.”

“Nänä, jag lägger mej väl här å tvättar mej istället då.”

…sen gick hon in å åt lite å så ut igen, men snart måste hon in för kvällen…