Valle har accepterat den nya soffan. Han var skeptisk tidigare. Men man måste förstå honom oxå, den gamla har ju funnits sen barnsben, hans barnsben, å nu är den bara borta helt plötsligt. Man riktigt såg hur förtvivlad han var över det. Han vägrade komma upp i soffan utan gömde sej bakom gardinen mest hela dagarna. Men så en dag hoppade han upp å lade sej bredvid mej å efter det har han börjat gå på upptäcktsfärd å gillar till å med att han nu kan ligga på ryggstödet, vilket han inte kunde på den gamla. Kanske den får några pluspoäng den här då?

Granen gillar han oxå. Det har han alltid gjort. Det är ju hur mysigt som helst att ligga därunder å gömma sej. Fast nu är det ju en massa klappar i vägen.
Han gillar att slå på pumlorna oxå. Fast han vet att han inte får. Men vad är det egentligen för skillnad att slå på bollen som hänger i ett snöre på pinnen (som ni ser fasttryckt i fåtöljen) å att slå på julgranskulorna? Boll som boll, tycker Valle.
Det tycker inte jag. Så han får allt finna sej i att jag tillrättavisar honom när han inte gör som jag säger. Ibland tror jag att det är mest för att få uppmärksamhet.

…som att inte han får nog av den varan…egocentriska lilla kattaskrälle…