Nu ere inte länge kvar tills vi ska iväg å keka surströmming. Fast jag ska

ju inte äta det förstås. Jag ska äta lax jag. Men det är inte utan att jag

gruvar mej lite. Det är samma varje år. Man sitter där med sin lax eller

vad det nu är jag har på tallriken å man får en känsla av att man sitter

å äter på hemlighuset strax efter att nån har varit å lagt en kabel…(på

typ 25 km)…Jag menar…hur kul e derå på en skala?

 

Fast jag har ställt upp vartenda år. Utan klagomål. Jag klagar bara lite

innan. Utropar "NÄÄÄJ…den där förbannade surströmmingen nu igen!!"

Men vid matbordet äter jag min lax…eller vad det nu är jag har…med

god min.  Lider i tysthet.  Ruvar på hämnd. Tillexempel att jag ska äta

en hel påse latrinplom…eeeh…jag menar katrinplommon, å sedan vid

läggdax lägga av en rökare eller två å vifta behjärtansvärt på täcket så

doften sprids i hela sovrummet. Heheheee…hämnden e sååå ljuuuv!

 

Det är bara det att jag e inte sådär jätteförtjust i katrinplommon. Men

det går lika bra med selleri, skulle man kunna tro att jag tänkte skriva,

men jag tänkte på sockerfria godisar. En påse såna å magen e i olag

innan du hinner säga: "tag betäckning"…å stinkbomben briserar…

*nickar*