21 december, 2024

Dagarna går fort nu. jag ser fram emot julledigt och chill på ranchen. Bara tre dagar kvar, sen så…
Men så på onsdag, efter lunch, känner jag hur det börjar svida i svalget när jag sväljer. Och det börjar kännas i näsan att det inte är det där vanliga ”takdroppet” man får som äldre, när slemhinnorna blir torrare och kroppen ska kompensera.
Fan, fan, fan!
Jag vill inte sjukskriva mej nu. Jag har ju fått ledigt! Och jag vill inte tappa i lön heller!

Torsdag går jag till jobbet. Jag preppar med Ibuprofen och Otrivin. Det här måste gå!
När arbetsdagen är slut är jag också det. Jag säger till Håkis att jag gruvar mej för att jag måste byta om, jag orkar inte! ”Men skit i det, lägg dej som du är”, säger han, men det går ju inte, så jag tvingar av mej arbetskläderna och på med mjukiskläder, stölper i soffan och slocknar på två.
Vaknar av att Håkis kommer hem och ber honom lägga på mej ännu en filt, för jag fryser som en nakenhund i busväder.
Håkis sätter på YT och det börjar en matlagningsvideo där det tillagas fisk. Jag känner hur illamåendet sköljer över mej varje gång han nämner fiskjävuln, men kan inte be Håkis byta till nåt annat, för han är inne i köket och fixar nåt ätbart åt sej, men så fort han kommer tillbaka gör han det.
Men det är för sent. Jag reser mej och tar mej på nåt sätt in i sovrummet. Dricker vatten och hoppas att illamåendet ska gå över. Jag hinner inte mer än tänka tanken så måste jag rusa upp och in på toa.
Som tur är räcker det med en gång. Jag hade inte mycket i magen. Sen tillbaka i sängen och sover till runt 22-tiden. Då måste jag upp och tvätta av mej sminket, jag kan bara inte sova för natten med det på, borstar tänderna och tömmer även katternas låda. Tänk vad man orkar ändå. Sen la jag mej och fortsatte sova och sova och sova.

Vaknade på nytt igen runt halv tre, tidig fredagsmorgon.
Jag mår skit och tänker att måste jag vara hemma så måste jag, det kan inte hjälpas.
Men så går timmarna, jag har tagit treo och druckit en drickyoghurt och en halvliter vatten. Det börjar kännas lite bättre och klockan fem, när alarmet på min mobil sätter igång så stänger jag av den och tänker att jag väcker Håkis om en liten stund. Han kommer dock upp bara sekunden efter och jag fixar kaffet och börjar göra mej iordning för dagens arbete.
Förvarnar chef och arbetsledare om mitt dilemma och att jag kommer gå hem tidigare, vilket var helt ok för dem, de är ju så glada om man inte stannar hemma, så jag jobbade till 12 på fredagen och sen hem och känna julefrid. Nu kunde jag njuta med gott samvete. Eller njuta och njuta, jag är ju inte frisk än, men det går mot bättringsvägen och skulle tro att jag är piggare imorgon.
Nu är det ju bara att hoppas att Håkis inte åker dit han med.
Håll alla tummar och tår!